Emigrationen

Emigrationen.

Medvetandet om de stora förluster af andlig och fysisk kraft emigrationen förorsakar Sverige har under de sista åren blifvit allt klarare och allmännare hos vårt folk och därmed äfven övertygelsen allt fastare om nödvändigheten att finna medel till emigrationens förebyggande.

Emigrationens härjningar ha också varit för i ögonen fallande, att man skulle ha kunnat blunda för dem. Statistikens siffror visa, att Sverige genom utvandringen förlorat mer än en million människor, d. v. s. ungefär 1/5 af sitt nuvarande invånareantal. Men icke nog därmed. Det är icke en individ blott Sverige förlorar med hvarje emigrant, det är också alla hans ättlingar och allt deras arbete.

Af statistiken framgår vidare, att i Sverige f. n. folkstocken tynges af ett abnormt stort antal åldringar och skolbarn, men lider brist på män och kvinnor i den för arbete och fortplantning dugligaste åldern. År 1905 räknade Sveriges befolkning ej mindre än 145,000 flera åldringar (öfver 65 år) än som normalt borde funnits, under det att samtidigt inom åldersgruppen 20-50 år, lifvets arbetskraftigaste ålder, fanns en lucka på mer än 130,000 personer. Orsaken är i första rummet emigrationen. Den suger de unga och kraftiga och lämnar de gamla åt fattigvården och barnen åt skolan.

Ett arbete för emigrationens hämmande förutsätter gifvetvis ingående kunskap om emigrationens orsaker. Dessa äro många och djupgående. Emigrationen är ingen fristående företeelse, utan följden af en mångfald brister i det svenska samhället och i svensk folkkaraktär, hvilka måste afhjälpas. Den beror af alla de stora ekonomiska, sociala och folkuppfostringsfrågor, som stå på dagordningen hos oss. Befolkningens svaga tillväxt är ett allmänt symptom på, att allt icke är bra, som det är i vårt land.

Orsakerna till emigrationens ursprungliga framträdande äro att söka i någon mån i säregna lynnesdrag hos folket och i vissa sociala och religiösa förhållanden. Men i hufvudsak voro de af ekonomisk art.

Från midten af förra århundradet kan man datera den svenska utvandringen. Vid samma tidpunkt infaller också öfvergången till det moderna näringslifvet i Sverige, ytterligt försvårad genom fattigdomen på kapital, genom det rådande handelspolitiska systemet o. s. v., som försenade tillgodogörandet af landets rika naturtillgångar genom en industri af motsvarande styrka och omfattning. Full fart tog utvandringen först under de mångenstädes ytterst svåra missväxtåren på 1860-talet, som förde nöd och svält med sig i de fattigare hemmen och i de förmögnare bragte oreda i ekonomien för lång tid framåt. Från 1880-talet arbetade dessutom jordbruket under i regel dåliga konjunkturer: små afsättningsmöjligheter och låga priser, men allt dyrare arbetskraft. Det allt hårdare skattetrycket blef härunder desto mera kännbart. Slutligen hade jorden redan tidigt börjat belånas i stor skala dels för genomförande af moderniseringar i driften, inköp af jordbruksmaskiner etc., dels för att lättare komma öfver de besvärliga arfskiftena, dels och kanske vanligast blott för att kunna hålla affärerna löpande i de dåliga tiderna. Detta lyckades sällan. Lån skolä förräntas, och när räntorna icke kunde betalas, fick gården säljas — och ägaren emigrerade.

Det var dylika jordägare, som inledde utvandringen. Det är de, som brutit upp stora sträckor af Amerikas jord, och det är de och deras ättlingar, som slagit sig väl fram därute och nu utgöra kärnan af den svenska befolkningen i Amerika. Men med kommunikationsväsendets snabba utveckling och möjligheten till billigare öfverresor grep rörelsen alltmera omkring sig: nu kom turen till landtarbetarne, till städernas handtverkare och till kvinnorna. Hemmansägarne följdes snart nog af hemmasönerna, som alltjämt utgöra en mycket talrik grupp af utvandrarne. Äfven till deras emigration låg orsaken i jordbrukets tryckta läge och klena utkomstmöjligheter, men dessutom och icke minst i svårigheten för de yngre sönerna i bondehemmet att, sedan hemmanet icke ytterligare kunde klyfvas och den äldste öfvertagit gården, öfverhufvud erhålla jord att bryta och bruka i hemlandet. Statsmakterna försummade att sörja för en normal tillgång på jord, ja, lagstiftningen hade dessutom kringgärdat förvärvet af jord med senfärdiga och hindrande bestämmelser. Här bjöd åter Amerika öppna möjligheter till nära nog gratisförvärf af jord och ett besittningstagande af jorden utan onödiga formaliteter.

Än mer. För den, som icke kunde eller icke ville skaffa sig ett eget jordbruk, men som blott ägde ett par kraftiga armar, bjöd Amerika arbetslöner, med hvilka den tidens Sverige icke på långt när kunde täfla. Och ju längre tiden led, blefvo de höga arbetslönerna därute den kanske främsta lockelsen till utvandring. Den svenske hemmasonen eller drängen förmådde som grofarbetare i Amerika på ett tiotal år spara ett kapital, med hvilket han sedan i Sverige kunde köpa en gård, som han genom arbete härhemma icke hade sett sig någon möjlighet att förvärfva. Åt yrkesarbetaren bjöd vidare den amerikanska storindustrien med sin utvecklade teknik och arbetsintensitet långt högre löner än handtverket och småindustrien här hemma. Och slutligen kunde Amerika bjuda äfven kvinnorna såsom tjänarinnor i de större städerna en tillvaro, som syntes hemmadottern eller pigan från den aflägsna svenska landsbygden lockande icke blott genom den höga aflöningen utan äfven genom det frestande skimmer, som ligger öfver »den stora världen». De genom den manliga utvandringen minskade äktenskapstillfällena framkallade dessutom naturligt den kvinnliga emigrationen.

Numera äro dock utvandringens orsaker delvis af annan natur. Emigrationen är fortfarande beroende af sociala och framför allt ekonomiska orsaker. Men därjämte spela de folkpsykologiska faktorerna en allt större roll. Endast därigenom att dessa i viss mån aflöst de förra, torde kunna förklaras, att utvandringen under de senaste årtiondenas kraftiga ekonomiska utveckling i Sverige fortgått i så stor utsträckning som skett.

Det är visserligen ännu så, att kroppsarbetaren i vårt land ofta lefver under tryckta och ogynnsamma förhållanden. Utvecklingen af våra näringar håller heller icke jämna steg med en normal folkökning. Framför allt gäller detta jordbruket, som nätt och jämnt hunnit börja tillämpa de metoder, utan hvilka ett jordbruk i våra dagar icke kan bära sig. Småningom når det dock en kraftigare utveckling. Den svenska industrien har också på några årtionden vuxit till en betydande styrka, så att den förmår bjuda för hvarje år flera utkomstmöjligheter och arbetslöner, som bli allt högre och i vissa fall kunna täfla med de amerikanska. Stegringen af arbetslönerna motväges dock i afsevärd grad af dyrare lefnadsomkostnader. Ännu ligga emellertid betydande naturtillgångar obrukade af brist på företagsamhet och kapital. När dessa gjorts fruktbärande, skola de helt visst kunna ge arbete åt alla dem, som ännu söka sin utkomst i den stora republiken.

Men under det att Sverige sålunda under de senaste tjugu åren vuxit betydligt i ekonomisk styrka och särskildt arbetareklassens välstånd i hög grad ökats, så har däremot i Amerika under samma tid arbetarnes ställning icke eller föga förbättrats. Amerika är icke längre detsamma det har varit; där skär man icke längre som förr i världen »guldet med täljknifvarna». Den tiden är förbi, då välbelägen jord i Amerika så godt som skänktes bort till den nykomne invandraren. Nu måste den köpas lika dyrt eller dyrare än i Sverige, utom i de aflägsnast belägna trakterna. Samtidig bidrager dels arbetsgifvareintressets kraftiga organisation, dels den oerhörda invandringen af italienare, ryssar etc. att pressa ned arbetslönerna eller att åtminstone hålla dem kvar i ett läge, som allt mindre svarar mot de ständigt dyrare lefnadskostnaderna.

Detta sakförhållande har emellertid ännu icke ingått i det allmänna medvetandet hos de bredare lagren i Sverige. Föreställningen om Amerikas oerhörda öfverlägsenhet öfver fosterlandet lefver kvar och är numera en af de starkaste emigrationsorsakerna. Öfvertron på Amerika suger dessutom alltjämt näring ur svensk-amerikanernas skrytsamma ljusmålningar i bref och vid besök i hembygden. Skryt är ju ett svenskt folklyte, och det utvecklas kraftigt i Amerikas luft. Befolkningen härhemma i trakter, där utvandringen varit mera omfattande, hör ständigt från släktingarna därute talas om de rika arbetsförtjänsterna, de ofantliga rikedomarna och de underbara förhållandena i Amerika. Det är de välmående eller åtminstone nödtorftigt bärgade, som låta höra af sig och orda öfver sina framgångar. Penningeförsändelserna, ofta hemskickade på skryt, tala också ett kraftigt språk. Det lockar och drar. Men om de tusentals svenskar, som gått under därute i den hårda kampen för tillvaron, om dem och deras öde talar ingen.

Svensk-amerikanerna ha ofta också ett direkt egoistiskt intresse i att locka öfver hemmavarande släktingar, hvilkas arbete de behöfva. Det kraftigaste medlet härtill är den gratis hemsända resebiljetten, som där den kommer ofelbart väcker amerikafebern. Men hur mången ung svensk tänker på, att den välvilligt sända biljetten, som för honom öfver till det nya landet, får han betala många gånger om med sin unga arbetskraft ute på farmen eller på verkstaden hos de frikostige gifvarne.

I samma riktning som svensk-amerikanernas lockelser verkar också emigrantagenternas och deras ombuds direkta eller indirekta värfning. Det är lätt att inse, hvad det betyder som emigrationsorsak, att det finnes en hel kår af driftiga personer, utplanterade tätt nog i bygderna, för hvilka den största möjliga utvandring måste vara ett direkt ekonomiskt intresse, och som förfoga öfver den med en otrolig framgång verkande reklamapparat, som de stora transatlantiska ångbåtsbolagen skapat och med sina ofantliga resurser alltjämt ytterligare utveckla.

Att både svensk-amerikanernas lockelser och denna värfning lyckas så väl, beror också i hög grad på de hemmavarandes okunnighet om svenska förhållanden. Särskildt i våra af utvandringen värst hemsökta bygder, där snart sagdt hvarje familj har släktingar i Amerika, med hvilka man står i ständig brefförbindelse, känner man i själfva verket mycket bättre till amerikanska förhållanden än svenska, vet t. ex. mycket mera om arbetsförtjänster i Chicago än i Göteborg. Amerika kommer så i själfva verket att ligga dessa bygders befolkning långt närmre än närmaste större svenska stad. Det är då klart, att tröttnar man på arbetet här hemma, finner det otacksamt och litet lönande, som man så lätt gör, så ligger det ofantligt mycket närmre till hands för t. ex. den svenske hemmasonen eller drängen att resa från någon af Hallands skogssocknar till Amerika för att söka arbete än till Göteborg. I Göteborg känner han ingen, det finns där ingen som tar hand om honom, i Amerika däremot har han släktingarna, som han kan ha ett visst stöd af tills han får arbete eller som själfva kunna ha användning för honom.

Ännu en omständighet spelar i detta hänseende en viktig roll. I den svenska folkkaraktären ligger ett starkt drag af oro och missnöje. Oron tar sig uttryck i en res- och äfventyrslust, som lätt, icke sällan lättsinnigt, sliter hembanden. Och i det ofta obefogade, stundom oresonliga missnöjet med det egna landets förhållanden, paradt med en lika ofta ogrundad misstro mot de utkomstmöjligheter det kan bjuda, finner värfningen god genklang. Hvad de unga männen beträffar, bottnar deras missnöje särskildt i oviljan mot värnpliktsöfningarnas strapatser och disciplin. Och öfverhufvud har man så lätt att finna anledningar till missnöje. Svensken klagar öfver landets fattigdom, öfver bristande kapital, öfver dåliga tider o. s. v. och vill icke se, att de svåra förhållandena i många fall äro beroende af hans egen oskicklighet och bristande drift i arbetet. Han öfverdrifver gärna de svårigheter som möta. På samma gång är han ofta svag och obeständig i karaktären. Detta visar sig i stort under de nuvarande emigrationsperioderna. Ett svagt jordbruksår och några mer eller mindre tillförlitliga underrättelser om goda tider i Förenta Staterna göra honom genast beredd att i missmod ge sig i väg; det band som knyter honom vid fosterjorden, är icke synnerligen hållfast. Så kan emigrationen stiga från en för våra nuvarande förhållanden jämförelsevis normal siffra till flera tiotusental under ett år. Kommen till Amerika får den svenske utvandraren ofta nog först lära sig hvad arbete och svårigheter vill säga. Han blir då vanligen en god arbetare. Det är i grunden godt virke i honom, och svårigheterna och tvånget att arbeta eller svälta ihjäl härda honom. Men för Sverige är han i de flesta fall förlorad.

Att undanröja dessa emigrationsorsaker är gifvetvis en utvandringspolitisk angelägenhet af stor vikt. Det gäller för det första att med stöd af en effektiv utvandringslagstiftning kunna hindra värfning, skarpt öfvervaka emigrantagenternas verksamhet, inskränka deras reklamväsen o, s. v. Svensk-amerikanernas lockelser åter kunna motverkas endast på en väg: genom ett målmedvetet arbete för att stärka solidariteten mellan Sverige och svenskarne i Amerika. Uppgiften är vidare att genom en opartisk upplysning om svenska och amerikanska förhållanden, jämförda med hvarandra, motverka de oriktiga eller uppskrufvade föreställningar om Amerikas företräden framför Sverige, som i onödan locka den enskilde från fosterlandet, samt att genom en vaken nationell fostran af de unga hos dem väcka och utveckla känslan af plikter och ansvar gent emot de uppgifter Sverige ställer på sin ungdom, känslan af samhörighet med Sveriges land och folk och det svenska kulturarfvet.

Men då otvifvelaktigt emigrationens i första hand drifvande orsaker alltjämt äro af ekonomisk natur, gäller det också och framför allt att med ekonomiska medel undanröja desamma. Att i detta afseende söka komma till klarhet om hvad som brister är uppgiften för den officiella emigrationsutredning, som regeringen föranstaltat på begäran af 1904 års riksdag. Det är att hoppas, att denna utredning skall ge fruktbara resultat, och att äfven statsmakterna skola söka snarast möjligt omsätta dessa resultat i praktiska åtgärder till emigrationens förebyggande.

Det antydda riksdagsbeslutet betecknar själfva uppslaget till en svensk utvandringspolitik. Vid samma års riksdag fattades emellertid ännu ett beslut, som indirekt åsyftade emigrationen. Det gällde upprättandet af statens egnahemslånefond, ur hvilken lån mot låg ränta lämnas åt obemedlade för erhållande af egnahem, bostäder och framför allt mindre jordbruk. Ett nytt steg i denna riktning har sedan tagits vid 1907 års riksdag genom bildandet af statens jordförmedlingsfond, ur hvilken lån utgå för inköp och styckning af större egendomar till småbruk åt föreningar och bolag, som oegennyttigt arbeta för egnahemsrörelsens framgång.

För att, i anslutning till denna statens verksamhet, söka intressera och samla enskilda krafter i ett målmedvetet arbete till emigrationens förebyggande bildades vidare i maj 1907 i Stockholm Nationalföreningen mot emigrationen.

Denna förenings verksamhet kommer att drifvas utefter tvenne linjer: upplysning och ett planmässigt praktiskt arbete mot emigrationen.

Genom sin upplysningsverksamhet vill föreningen bland folkets breda lager vidga kännedomen om svenska och amerikanska förhållanden, särskildt ekonomiska, sålunda söka motverka den gängse öfverskattningen af utkomstmöjligheterna i Amerika och bidraga att stärka solidariteten mellan Sveriges folk och land. Upplysningsarbetet bedrifves genom föredrag och småskrifter, genom tidningspressen o. s. v.

Åt det praktiska arbetet skall dock föreningen i första rummet ägna sina krafter.

Närmast knyter sig detta till uppgiften att med råd och hjälp till utkomst i Sverige söka nå den ungdom, särskildt på landsbygden, ur hvilken emigrationen företrädesvis rekryteras. Som organ för en dylik verksamhet ämnar föreningen använda sig af upplysningsbyråer — närmast i de af emigrationen värst hemsökta länen — med en centralbyrå i Stockholm. Dessa byråer skola med uppmärksamhet följa arbetsmarknaden i landet,stå i förbindelse med arbetsförmedlingsanstalter och enskilda arbetsgivare, hushållningssällskapens egnahemsnämnder, privata egnahemsföreningar och egendomsagenturer och ha till uppgift att anvisa platser och arbetstillfällen, biträda vid köp eller arrende af egendomar och jordlotter o. s. v. Framförallt skola dock byråerna söka hjälpa jordbruksarbetaren öfver de formaliteter — landtmäteriförrättning, lagfart, inteckning o. s. v. —, som äro förenade med vår jordförmedling, och på samma gång att utnyttja de möjligheter, som statens egnahemslånerörelse erbjuder. Dessutom ämnar föreningen ute i bygderna anställa lämpliga ombud, som skola tillhandagå föreningen med upplysningar om förhållandena på sin ort samt därstädes sprida kännedom om föreningens syfte och arbete.

Men då en af de afgörande orsakerna till utvandringen är brist på tillfällen till god och tryggad utkomst, kan föreningen icke inskränka sig till att förmedla tillgängliga sådana, den måste äfven själf söka verka för beredande af flera utkomstmöjligheter. Närmast kan detta ske på jordbrukets område, därigenom att föreningen söker direkt befordra en rationell utveckling af egnahemsrörelsen och sålunda för landsbygdens ungdom vidga utsikterna att själfverksamt deltaga i utnyttjandet af våra jordbruksresurser. Det kanske väsentligaste hindret för egnahemsverksamheten är emellertid icke formaliteterna vid jordförmedlingen och egnahemslånen, utan svårigheten att öfver hufvud erhålla för småbruk lämpad jord. Detta fanns också erkändt i Kungl. Maj:ts proposition till 1907 års riksdag om jordförmedlingsfonden. Föreningen skall i öfverensstämmelse härmed, så långt dess ekonomiska resurser medgifva, antingen själf inköpa odlad eller odlingsbar jord att uppdelas till mindre, ekonomiskt bärkraftiga jordbruk, eller ta initiativet till föreningar eller bolag för dylik verksamhet af den typ, som åsyftas i den kungl. kungörelsen om jordförmedlingsfonden. I befordrandet af en dylik jordförmedlingsverksamhet ser föreningen sin kanske främsta uppgift.

Föreningens härmed antydda verksamhet utsträcker, i den mån detta med framgång visar sig kunna ske, äfven till hemvändande svensk-amerikaner och öfver hufvud svenskar i utlandet och anknytes därmed till sträfvandena att leda en återinvandring hem till Sverige. Den byrå, som upprättats i Göteborg, har till specialuppgift att åt de talrika svensk-amerikaner, som årligen besöka hemlandet, lämna råd och upplysningar rörande medborgarskap, äktenskapslagstiftning, värnplikt, rätt att idka näring m. m. och att öfverhufvud genom förmedling af jordbruk och arbetstillfällen främja deras bosättning i Sverige.

*
Emigrationsfrågan, denna fråga om det svenska folkets växt, är i djupaste mening en lifsfråga, en fråga om nationens sunda och naturliga utveckling i andlig och materiell kultur.

Att verka för främjande af denna utveckling är därför också i grund och botten detsamma som att verka för emigrationens förebyggande. Arbeta vi på en i nationell riktning reformerad folkuppfostran, på beredande af en bättre och tryggare existens åt de växande kroppsarbetaremassorna genom egna hem, skyddslagstiftning, arbetarförsäkring o. s. v., på uppkomsten af en modern storindustri, på en vinstgifvande afsättning af vårt lands produkter, på den svenska jordbruksnäringens främjande framför allt genom att öppna för torparstugornas och statarekasernernas barnskaror möjligheten att förvärfva egna jordbruk — då arbeta vi också på emigrationens hämmande.

Uppgiften är att ställa det så i vårt land, ekonomiskt och socialt, att vi kunna behålla våra söner och döttrar i hemmet och bjuda dem en framtid, som kan binda dem vid fosterlandet. Men den uppgiftens lösning förutsätter en allvarlig vilja att arbeta i och för Sverige hos det svenska folket, äfven i dess djupa led, hos hvarje enskild svensk man och kvinna.

Ovanstående text representerar en exakt avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1909 till Stockholms, Göteborgs, Lunds & Luleå Horisont och genomfördes 18 Maj 2013.