Om bränntorf.
1. Betydelsen för vårt land af bränntorfs användande.
Till följd af de sista årtiondenas lättade samfärdsel till sjöss och lands hafva stenkol blifvit en allmän handelsvara i Sverige, äfven i det inre af landet. Förbrukningen har också i jämbredd med växande industri, maskinkraftens användande i jordbruket och stigande vedpris tilltagit i hög grad, hvarför införseln till Sverige af stenkol och koks under de sista 20 åren stigit från 1,155,412 ton (1 ton = 1,000 kg.) med ett värde af nära 17 millioner kronor år 1885 till 3,129,645 ton med ett värde af öfver 85 millioner kronor år 1900. De millioner, som Sverige årligen för betalande af sagda införsel måste sända till utlandet, bidraga mer än annat till bristen på penningar hos oss. Om vi kunde slippa ifrån denna stora utgift under blott 10 år, skulle svenska folket hafva sparat minst 600 millioner kronor, eller ungefär det dubbla beloppet af vår statsskuld.
Utom stenkol användes mycket ved som bränsle, årligen mera än hela vår utförsel af trävaror, som likväl är vår förnämsta inkomstkälla. Redan häraf framgår misshushållningen af att bränna upp vårt trä, detta så mycket mera som afverkningen af landets skogar är ungefär 3 millioner kubikmeter större än den årliga användbara återväxten. Vi bränna årligen upp ved för minst 30 millioner kronor, hvilken summa vi ytterligare årligen skulle kunna taga in från utlandet genom att dit sända motsvarande mängd trä.
Om vi därför, i stället för att köpa utländska stenkol och bränna ved, skaffade oss ett annat, af oss själfva beredt bränsle, skulle vi årligen spara minst 80 millioner kronor, hvarmed vi kunde betäcka alla kostnaderna för vår armé och flotta, som år 1904 uppgå till i rundt tal denna summa.
Är det nu möjligt för oss att ersätta stenkol och ved med ett annat, inhemskt bränsle? Ja. Försynen har gifvit oss ett outtömligt förråd af öfver hela landet spridda bränntorfmossar, hvilka hittills till största delen legat obegagnade och gjort skada såsom frosthärdar. Genom att använda dem i stor utsträckning skulle vi icke allenast kunna inbespara nyssnämnda stora summa årligen, utan vi skulle äfven genom mossmarkernas afdikning minska frostländigheten för den odlade bygden, återställa jämvikten mellan skogens afverkning och återväxt, vinna åkerjord eller äng och bereda arbetstillfällen åt tiotusental män, kvinnor och barn.
Genom att vara beroende af utländska stenkol kunna vi dessutom komma i en svår belägenhet vid krigstillfälle, eller vid arbetsinställelser i de länder, hvarifrån stenkolen hämtas. Om vi af endera af dessa orsaker nu ej finge stenkol, skulle våra fabriker och järnvägar afstanna samt ett allmänt elände uppstå. Detta är ett ytterligare skäl för oss att göra oss oberoende af utländskt bränsle. Vår urgamla politiska frihet kan en gång bero därpå. Regering och riksdag hafva också insett vikten af att torf kommer till allmänt bruk och vidtagit åtgärder härför.
2. Hvilka mossar äro användbara för beredning af bränntorf?
Mossarnas beskaffenhet är olika. Den ena mossen eller mossdelen duger hufvudsakligen till torfströ, den andra till bränntorf; ofta kan god bränntorf utvinnas, sedan däröfver liggande torfströlager afverkats eller genom att sammanblanda måttligt med torfströtorf uti god bränntorf. En del mossar lämpa sig bäst för grässkörd, odling eller skogsplantering o.s.v. Man kan på ett enkelt och praktiskt sätt åtskilja olika torfsorters användbarhet för bränntorfberedning genom att krama ett ur mossen nyss upptaget vått torfprof i handen. Rinner då rent eller nära rent vatten ut mellan fingrarna och den i handen kvarblifvande torfven är ljus till färgen samt hufvudsakligen består af hvitmossa, så är torfven mest lämplig till torfströ. Om däremot fet, såpartad dy tränger ut mellan fingrarna och litet eller intet blir kvar i handen, har man en god bränntorf. Stannar däremot en del, mest bast och trådar, af torfven kvar i handen, och dyn, som tränger ut mellan fingrarna, kännes något sträf, så är det en medelgod bränntorf. Torfvens halt af aska bör därjämte bestämmas, men detta bör ske på ett kemiskt laboratorium. God bränntorf kan få hålla intill 6 procent aska, medelgod intill 10 procent. För ortbehof kan man med fördel använda torf med högre askhalt, intill 15 procent, om torfven är väl mogen. Det är därjämte af vikt, att bränntorfven, sedan den beredts och blifvit torr, håller ihop och ej smular sig. För att öfvertyga sig om mossen innehåller sådan torf, knådar man noga ett nyss taget torfprof, om så behöfves med tillsats af vatten, till en tjock gröt. I en bottenlös träram af en tegelstens form och storlek, som ställts på torr med ett stycke tunn bomullsduk eller säckväf täckt sand, hälles därpå profvet, hvarefter ramen med torfven lämnas att stå på ett dammfritt, dragigt och ljumt ställe, tills torfven fullständigt lufttorkat, då man öfvertygar sig om det erhållna torfstycket är fast eller smuligt samt tungt eller lätt i förhållande till ett lika stort stycke torrt trä. God bränntorf bör vara lika tung som björkved.
3. Huru bör mossen behandlas för att blifva lämplig för bränntorfberedning?
Mossen bör helst kunna torrläggas ända till bottnen. Härigenom sjunker den ihop, >sätter sig>. För hvarje spadtag eller stick i mossen fås således mera torf, än om mossen icke är torrlagd. Det kostar ej mera att lägga ut, vända och stapla en torfva, som i torrt tillstånd väger t. ex. 1/2 kilogram, än att handtera dy, som är så våt, att den efter torkning väger blott 1/4 kg.
Mossen bör alltså först torrläggas medelst ett stort dike till blifvande arbetsdjup eller helst till mossens botten, längs ena kanten eller tvärs igenom mossen. Men då det är af vikt för torfvens torkning, att själfva mossytan, som i allmänhet måste användas till torkplats, är särskildt torr, så bör man, vinkelrätt mot det stora hufvuddiket, gräfva öppna smådiken, 30-50 cm. breda och 50-100 cm. djupa, på högst 25 meters afstånd från hvarandra, hvilka uppsamla och afleda vattnet från mossytan. Sedan bör mossens yta göras väl jämn. De utlagda torfstyckena bibehålla då bättre sin form, och samma yta rymmer mera, då torfven kan utläggas på ett regelbundet sätt. Det är förmånligt, om mossen har kunnat torrläggas och planeras ett år innan torftillverkningen börjar. Mossens iordningställande för torfberedningen bör helst ske efter en af statens torfingenjör* eller annan sakkunnig uppgjord plan.
4. Maskintorfberedning i större skala.
Sedan förutnämnda förberedelser träffats, uppgöres en arbetsplan för tillverkningen, också af sakkunnig person, hvilken bör lämna anvisning på det maskineri, som bäst passar för mossen i fråga. I vårt land passa de s. k.,presstorfverken bäst för maskinberedning af torf i större skala. Dessa hafva alla ungefär samma hufvuddelar, men enskildheterna i byggnad äro olika.
Då torfberedningen skall börja, utväljes en arbetslinje, efter hvilken maskinen skall gå fram. Denna linje bör helst vara ett till mossens botten gående dike med godt aflopp för vattnet. Vinkelrätt mot denna linje skall mossen vara planerad och ytan torrlagd, så att den kan tjäna till torkplats. Enär mossarna oftast bestå af olika lager från ytan till bottnen, måste alla dessa lager samtidigt utgräfvas och väl blandas, om torfven skall blifva af jämn och likartad beskaffenhet.
Presstorfmaskinen består af anordningar för råtorfvens uppfordring, bearbetning och blandning, den bearbetade torfmassans formning till stycken, torfstyckenas transport till torkplatsen, torfmaskineriets förflyttning m. m.
Man kan också i stor skala bereda torf under vattentillsats till s. k. älttorf. För våra förhållanden passar detta sätt ej så bra som presstorfberedning, hvarför det här förbigås, helst det i nästa afdelning omtalas i samband med torfberedning i mindre skala.
* Statens torfingenjör står enhvar till tjänst med råd och upplysningar angående bränntorf- och torfströtillverkning samt mossundersökningar. Den, som vill anlita honom, bör hos Kungl. Landtbruksstyrelsen i Stockholm göra skriftlig anmälan härom med angifvande af ändamålet med och stället för förrättningen, närmast därintill belägna gästgifvargård, järnvägs- eller ångbåtsstation samt antalet dagar för förrättningen. Den som påkallat torfingenjörens biträde är skyldig att betala honom 4 kronor 50 öre för hvarje dag, biträdet tages i anspråk, samt därunder dessutom tillhandahålla honom bostad, uppassning, värme och lyse samt, där sådant är af nöden, skjuts till och från mossen. Någon annan ersättning kommer ej i fråga.
Om man har en medelgod, väl beredd mosse, förstklassigt maskineri, sköter fabrikationen på bästa sätt samt tillverkar 3 till 4 tusen ton pr år, så bör torfven, lastad å vagn vid mossen, alla utgifter inbegripna, ej kosta mera än 5-6 kr. pr ton eller därunder.
En hektoliter maskintorf väger vanligen mellan 30-40 kg., i medeltal 35 kg.
5. Tillverkning af sticktorf och älttorf i mindre skala.
Sticktorf för hand tillverkas i ej obetydligt omfång i de skogfattiga trakterna af landet. Största beredningen af sticktorf äger rum i Falköpingstrakten, där flera hundra personer årligen mellan vårbruket och höslåttern sysselsättas därmed för erhållande af hushållsbränsle. Denna handtering, såväl som beredning af älttorf, lämpar sig väl som hemindustri; och torf kan upptagas och torkas lika billigt efter brännvärde, som man hugger och staplar ved. Man kan själf bränna eller sälja torfven och låta skogen växa till, eller sälja den som virke och ved. Gårdens statfolk och torpare kunna taga sitt bränslebehof ur mossen i stället för ur skogen. Torfstickning är enkel och utföres med enkla redskap och lämpar sig för små mossar samt kanter och vikar af större mossar, där den mognaste torfven vanligen är att finna.
Ehuru sticktorfberedning är mycket gammal i Sverige, bedrifves den nästan öfverallt på ett mindre lämpligt sätt. De svåraste felen äro: underlåten afdikning af mossen samt arbete gropvis och ej längs sammanhängande linjer, planlöshet för mossens slutafverkning samt, där stickbank användes, försummelse att skydda den mot sönderfrysning, så att yttre delen däraf ofta får borttagas hvarje år före torfuppstickningen. Vidare ställes ofta stickningsarbetet opraktiskt, så att för många handgrepp erfordras för hvarje torfvas upptagning, hvarigenom arbetet fördyras. Torfvorna göras vanligen för stora för att kunna blifva fullt torra, hvilket har till följd, att torfven då brinner dåligt. För att sticktorf skall kunna beredas på billigaste och bästa sätt, fordras att mossen är af någorlunda jämn beskaffenhet från ytan till bottnen, att torkfältet är väl i ordning och jämnt samt så stort, att det behöfver beläggas endast en gång under sommaren. Hvitmossa bör hopsamlas nära stickbanken och denna täckas därmed, då stickningen slutat, för att hindra bankens sönderfrysning under vintern. Detta kan ibland också ernås genom uppdämning af vatten i torfgrafven.
Modeller till torfstickesspadar finnas vid torfskolan i Emmaljunga, hvarest äfven undervisas i torfstickning; och kunniga förmän för detta arbete såväl som för annan torfberedning kunna jämväl därifrån erhållas.
Sticktorfven tages helst upp ur en lodrät bank, 0,5 — 1 meter bred, och torfgrafven bör utgöra aflopp för den sidan af mossen, där banken ligger.
Sedan mossen afdikats, stickbanken och torkfältet blifvit iordningställda, indelas mossen för arbetslag, i allmänhet bestående af en man, som sticker upp torfven i tegelstensformade stycken och upplägger dem i högar bredvid stickbanken, och af en man, kvinna eller halfvuxen pojke, som medelst skottkärra på plankvandring eller vagnar på järnspår för ut torfven till och utlägger den på långkant å torkfältet, hvarefter den behandlas, som i det följande beskrifves under 6.
Stickningen går bäst sålunda, att längs bankens bakre sida göres en nedskärning med en skyffelformad knif eller med en spadknif, så djupt som möjligt, hvarefter vinkelrätt däremot med en större spade eller en spadknif de andra lodräta sticken längs de blifvande torfvornas sidor utföras. Med en spadknif stickas sedan 3 eller 4 vågräta snitt öfver hvarandra, och alla de sålunda formade 3 eller 4 torfvorna upplyftas på en gång efter det sista vågräta sticket med spaden och läggas upp på mossen invid stickbanken.
Torfvornas storlek växlar mycket, men, om torfven är god, böra de ej göras större än 25 x 15 x 8 cm. för att blifva väl torra.
Vid en väl skött sticktorfstillverkning för hand bör kostnaden för en ton färdigtorkad torf på mossen icke uppgå till mera än 3 kronor, ofta till mindre.
Sticktorf kan endast upptagas till midsommar, om den skall torkas på fältet och om man vill vara säker på att under återstående del af sommaren få torfven väl torr.
Såväl i Kungl. Landtbruksstyrelsens lokal i Stockholm (Vasagatan 4) som i Svenska Mosskulturföreningens museum i Jönköping äger allmänheten att taga kännedom om de af staten inköpta modeller och redskap för torfberedning i mindre skala.
Älttorf lämpar sig äfven för husbehof och mindre torfindustri å både små och stora mossar. Den blir mera ensartad än sticktorf, enär olika torflager i mossen kunna blandas samman och den torkar bättre vid växlande väderlek. Den beredes på olika sätt, och här omnämnas de vanligaste sätten i Sverige och Danmark.
A. Tramptorf beredes af ett arbetslag om två man sålunda, att den ene uppgräfver och trampar tillsammans med vatten den till grafbottnen nedskyfflade torfven till en tjock gröt samt kastar sedan med spade den sålunda bildade ältmassan i ett på mossytan stående tråg, hvarifrån den andra mannen skyfflar massan i en skottkärra. Denna utköres på plankor till torkfältet och urstjälpes uti en med vanligen 72 stycken fack, hvartdera 20 x 12 x 8 cm., försedd form eller galler, hvars långsidor gå utanför formen och bilda en släpsko. Med en raka strykes formen af, så att alla småfacken däri blifva fyllda. Då nästa kärra med ältmassa utkörts, upplyftes den ände af formen, som är motsatt släpskon, och formen drages sin egen längd framåt, nedlägges och fylles på nytt. I Danmark tillverkas på detta sätt af ett arbetslag 8,000 stycken torf, motsvarande 3,200 kg. pr dag; och tillverknings-priset är kr. 3,80 pr ton å mossen färdigtorkad torf.
B. Backtorf tillverkas i Blekinge i ej obetydlig mängd och användes där för eget hus- eller fabriksbehof eller för afsalu, och jordbrukare göra sig där mångenstädes en god inkomst på denna binäring till jordbruket.
Ur den torrlagda mossen utgräfves eller uthackas en portion torfdy, som i torfgrafven ältas med spaden eller hackan till en likformig massa. Denna uppskyfflas ur grafven på ett å mossytan liggande träplan, därifrån i stjälpvagn eller skottkärra, som köres ut på torkfältet å skenor eller plankvandring, utstjälpas där, bredes ut å fältet med ett s. k. strykbräde, bestående af en brädbit med därå snedt anbragt skaft, till ett jämnt, omkring 10 cm. tjockt lager, uppritas därefter med en järnrits i fyrkantiga rutor, 15 X 18 cm., och lämnas att torka. För man och dag kunna 3,000 stycken sådan torf upptagas, som torra väga 750-900 kg. En ton sådan torf å fältet bör ej kosta mera än 3 kronor i tillverkning.
C. Älttorf med ältmaskin och hästvandring. En ältmaskin eller ett ältverk består vanligen af en liggande, halfrund trälåda, i hvars midtellinje en med snedt ställda järnknifvar besatt trä- eller järnaxel är anbragt. Ena axeländen är dragen utanför lådan, och där sitter en vef, som drager en liten pump, hvilken för vatten in i lådan till torfven. När axeln går rundt, bearbetas torf och vatten af knifvarna, och en jämn och tjock torfgröt erhålles, som af knifvarna föres framåt i lådan; och massan utrinner oupphörligt genom ett hål i lådans botten i ett på mossytan stående tråg, eller ock uppföres den med en uppfordringsinrättning till en högre uppställd binge. Knifaxeln sättes i rörelse medelst en kugghjuls-utväxling, som drages af en hästvandring. Massan utföres på torkfältet i kärror och tappas i formar, såsom förut beskrifvits. Ältverket står antingen fast på ett ställe, eller flyttas framåt längs mossgrafven i den mån mossen utgräfves. Som ett exempel härpå må anföras Kjaeregaardens ältverk vid Spa kjaer på Jutland. En man och en gosse gräfde torf i graf- ven, en man skötte ältverket, en man fyllde stjälpvagnen med ältmassa, en körde ut torfmassan till fältet, och en man skötte där formningen. Vandringen drogs af en häst. Där tillverkades dagligen 16-18 tusen stycken torf, som torr vägde 0,4 kg. pr stycke, således omkring 7 ton pr dag. Härför betaltes 4,15 kr. pr ton torr torf å mossen. Storleken af småfacken uti de å torkfältet utlagda två formarna var 22,5 x 13 x 8 cm.
D. Älttorf med ältverk och maskinkraft. Sådana verk finnas i mellersta Sverige, dels flyttbara längs torfgrafven, dels ställda fast på eller invid mossen. I hufvudsak är deras byggnad lika med förut beskrifna torfverks, fastän hästvandringen utbytts mot lokomobil eller fotogenmotor.
I allmänhet är det vid beredning af älttorf förmånligt, om man till torkfält kan använda fast och slät sandmark, svagt bevuxen med gräs och belägen alldeles invid mossen. Torfven torkar då hastigare och blir mera regelbunden, än om mossen måste begagnas som torkplats.
Omsorgsfullt tillverkad älttorf är ett godt bränsle och kan af jordbrukaren, som själf ofta har en torfmosse på sin gård, fås till ett sådant pris, att den mycket väl kan täfla med de större torffabrikernas tillverkning; ty jordbrukaren har mossen oköpandes, sköter själf tillverkningen, han säljer torfven i närheten och har därför föga fraktkostnader, och han bör hädanefter, då statens järnvägar, ämbetsverk m. fl. allmänna inrättningar komma att använda torf, få en god och lätt afsättning för den. Äfven här påminnes om lämpligheten af att taga kännedom om af staten inköpta modeller och redskap för torftillverkning i mindre skala.
6. Torfvens torkning och bärgning.
Sedan de å fältet utlagda torfstyckena torkat så mycket, att de kunna handteras, resas vanligen först tre torfvor mot hvarandra med en sida mot mossen, en sida mot nästa torfstycke, så att de komma att intaga en med ställning och så att den sida, som legat mot marken, nu vändes utåt, och en fjärde lägges ofvanpå denna lilla stapel. Härigenom torka de ytterligare och blifva så fasta, att de kunna kupas (›kufvas›), d. v. s. uppläggas i små, ihåliga, runda högar, ungefär 1/2 – 1 meter höga och vid bottnen 1/3 – 3/4 meter i genomskärning. En krans af torfstycken lägges med hörnen mot hvarandra. Där ofvanpå och i förband lägges en ny ring med något mindre genomskärning o. s. v., tills högen slutar i en spets. I dessa bikupformiga högar får torfven stå, tills den är fullständigt lufttorr, med en vattenhalt af ej öfver 30, helst under 25 procent. Därefter bortföres den från torkfältet antingen direkt till förbrukning, eller bärgas den i lada eller sättes i stack på mossen.
Stackens sidor uppbyggas först mod lilländen af torfstyckena utåt, och inuti denna ram, som lutar något inåt, stjälpes sedan torfven huru som helst. Torfstacken ser ut som ett litet hus. Emellanåt byggas runda stackar; som täckas med ris, ljung, grästorfvor eller bräder. Torfven kan på detta sätt, utan att taga skada, stå under bar himmel hela vintern.
Under regniga höstar är det stundom svårt att få torfven fullt lufttorr, innan den bärgas. Man kan då, om torfven består af godt, väl bearbetadt material, bärga den med 40, högst 50 procents vattenhalt uti stack, låta den stå öfeer vintern till nästa midsommar, då den vanligen är fullt torr. I sådant fall är det förmånligt att bygga lufttrummor längs och tvärs igenom stackarna för att underlätta eftertorkningen.
7. Torfvens användande för hushållsändamål och för ångpanneeldning.
För att eldning i allmänhet skall kunna ske fördelaktigt erfordras ett lagom drag, ej så klent att eldstaden nätt och jämnt ej >ryker in>, ej heller så starkt att bränslet brinner för fort. Man bör därför hafva ett godt drag i eldstaden och medelst spjäll inpassa det till lagom styrka. Detta gäller såväl för hushålls- som för ångpanneeldning. I alla eldstäder, där ved med fördel användes, lämpar sig också torf, såväl i öppna spislar som i järn- och kakelugnar (porslingsugnar), utan vidtagande af särskilda anordningar för torfeldningen. I handeln finnas därjämte redan köksspislar (järnspislar), som särskildt gjorts för torfeldning. Man finner snart, att god torf vid matlagning och rumseldning är ett behagligare bränsle än både ved och kol. Torfven brinner ej så lätt upp som veden och ger en glödhög, som håller sig längre, och den gifver ej stenkolets skarpa hetta, som bränner upp spislar och kakelugnar. I dessa senare är det fördelaktigt att insätta en lös rost (rist), hvarå torfven får förbrinna, reglera draget med spjället och ej stänga detta fullt, förrän allt är väl utbrunnet. Ännu bättre är att i kakelugnsöppningen inmura någon af de kakelugnsinsatser, som särskildt tillverkas för torfeldning och som finnas i handeln. Anvisningar, huru de skola insättas och användas, medfölja insatsen, då den köpas. I vanliga kaminer, som eldas med ved, kan torf utan vidare begagnas. Bättre är dock att anskaffa en kamin med s. k. spaltrost och som tillverkats för torfeldning. Alla dessa anordningar och ugnar äro bekvämt inrättade för askans borttagande. Som regel vid torfeldning bör iakttagas, att askan ordentligt och försiktigt, så att den ej ryker kring, hvarje dag borttages ur eldstaden. Den duger icke till bykning.
I lokomobiler och inmurade ångpannor kan torf användas med större fördel än ved och inuti landet, där stenkolen äro dyra, samt jämväl nära kusten, om torfven tages från närbelägna goda mossar, med lika eller större fördel än kol. År eldstaden från början byggd för vedeldning, så duger den oförändrad för torf. Om den däremot är byggd för stenkol, så är den ofta för liten för torf, hvilket man dock först får pröfva. Skulle så vara, så kan man vanligtvis med fördel elda med en blandning, t. ex. af en hektoliter kol och 3 eller 4 hektoliter torf, eller ock genom någon mekanisk verkstad få eldstaden förändrad, så att den passar för torfeldning. Ar det fråga om att nyanskaffa en lokomobil eller en ångpanna för torfeldning, och uppges för säljaren, att man skall elda med torf, så får man eldstaden inrättad därefter.
Det är en fördom, att god torf är ett mindre lämpligt bränsle än ved eller kol för husbehofsbruk. Våra husmödrar skulle genom att använda torf i sina hem bidraga till torfindustriens framsteg och till att med millioner kronor årligen hjälpa upp Sveriges penningställning ; och de hafva här en stor uppgift att fylla. Vi hoppas att i denna fosterländska sak ej hafva vädjat till dem förgäfves.
8. De ekonomiska fördelarna af bränntorfs användande.
De betydande fördelar, som Sverige i sin helhet skulle vinna genom ett allmänt användande af bränntorf i stället för stenkol och ved, hafva förut omnämnts. Vi skola nu se till, hvilka besparingar den enskilde skulle kunna göra genom torfeldning.
Det är ådagalagdt, att 1,000 kg. stenkol vid förbränning utveckla lika mycket värme som 1,800 kg. maskintorf, hvilket är detsamma som att 1,000 kg. torf i brännvärde motsvara 556 kg. stenkol. Det är alltså lätt att räkna ut, hur mycket torfven får kosta för att ej blifva dyrare än stenkol. Kosta stenkolen t. ex. 20 kr. pr ton (1,000 kg.) = 1,60 kr. pr hektoliter (en hektoliter engelska stenkol väger i medeltal 80 kg.), så får torfven kosta 20 : 1,8 = 11 kr. pr ton för att ej blifva dyrare att använda.
Af sticktorf motsvara 2 ton 1 ton stenkol, och i nyssnämnda fall får således en ton sticktorf ej kosta mer än 10 kr. för att ej blifva dyrare än stenkol. Hvad torfven kostar därunder är således besparing.
Vi hafva förut sett, att en ton maskintorf kan tillverkas för 6 kronor eller därunder, och att sticktorf, om den tillverkas af gårdens eget folk, ej kostar, hemkörd, mer än 4 kr. pr ton. Stenkolen få alltså vara så billiga som 10,80 kr. pr ton i jämförelse med maskintorf och som 8 kr. pr ton i jämförelse med sticktorf för att ej blifva dyrare än torf. Men då stenkol aldrig inuti landet äro så billiga som 10,80 kr. pr ton, så är besparingen af att använda torf, som man själf beredt, gifven.
Torf är också ofta billigare än ved. Enligt tillförlitliga undersökningar motsvarar 1 ton torf i brännvärde 1,88 ton ved. Då nu en kubikmeter torr barrved väger 375 kg., så motsvarar den 260 kg. torf i brännvärde; en kubikmeter björkved väger 425 kg. och motsvaras af 320 kg. torf, och en kubikmeter bokved väger 530 kg. och motsvaras af 400 kg. torf i brännvärde. Man vet hvad en famn ved kostar sågad och huggen och hvad torfven kostar. Det är då lätt att räkna ut kvad torf får kosta för att ej blifva dyrare än ved, eller hur mycket man sparar med att bränna torf. Om t. ex. en famn 6-kvarters björkved, 6 fot lång och 6 fot hög, d. v. s. 108 kubikfot eller 2,83 kubikmeter, kostar med sågning och huggning 20 kr., så kostar alltså en kubikmeter 20: 2,83 = 7 kr. Den motsvaras af 320 kg. torf, som således får kosta 7 kr, eller omkring 21 kr. pr ton, utan att blifva dyrare än ved. Hvad torfven kostar därunder är besparing.
Äfven för den, som har ved oköpandes, är det ofta besparing att använda torf, som han själf beredt. Det lönar sig nämligen bättre att låta skogen växa, sälja eller kola den än att bränna upp den som ved i hushållet.
Ovanstående text representerar en exakt avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1904 till Stockholms, Göteborgs, Luleå & Lunds Horisont och genomfördes 23-24 Januari 2011. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a svårtolkad text.