Almanack 1893

Almanack För Året Efter Frälsarens Christi Födelse 1893. Till

a ) STOCKHOLMS Horisont belägen vid 59 grad. 20 ^1/2 min. Polhöjd.

b ) GÖTEBORGS Horisont belägen vid 57 grad. 42 min. Polhöjd och 24^2/5 tidsminuters Meridian=skillnad vester om Stockholms Observatorium.

c ) LUNDS Horisont belägen vid 55 grad. 42 min. Polhöjd och 19^23/60 tidsminuters Meridian-skillnad vester om Stockholms Observatorium.

Efter H. Kongl. Maj:ts Nådigste Stadgande, med uteslutande privilegium, utgifven af Dess Vetenskaps=Akademi.

Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.

Ex. säljes, häftadt och skuret, för 14 öre.

De olika horisontupplagorna har identiskt innehåll om inget annat anges nedan.

Andra hos P. A. Norstedt & Söners förlag utgivna arbeten (främre omslagets insida)
Konungahuset	2
Förmörkelser	3
Tecknens bemärkelse	3
Månadskalendarium med solens, månens och planeternas upp- och nedgång	4
De större planeternas gång och lysande år 1893	28
Sveriges gemensamma borgerliga tid	28
Tabell, angifvande tidsjämningen vid sann middag	29
Om emigrationen från Sverige	30
1893 Års Marknader	41
Förteckning å marknader, som hållas i Norge år 1893	45
Alla postförsändelser	45
Postsparbanken	47
Kungörelse ang. priset på almanackor	48
Värnpliktige.	48
Andra hos P. A. Norstedt & Söners förlag utgivna arbeten (bakre omslagets båda sidor)

Om emigrationen från Sverige.

De stora folkvandringar, som i våra dagar försiggå från Europas flesta länder, leda mestadels till den så kallade Nya Världen eller Amerika, framför allt Nordamerikas Förenta stater. Dessa folkvandringar synas tilltaga år från år och hafva blifvit så öfvermäktiga alla andra folkströmningar, att när man talar om emigration eller utvandring, så menar man vanligen därmed utflyttning (från Europa öfver Atlanten) till Norra Amerika. Detta är dock icke fullt riktigt, ty ordet emigration (utvandring) bör rätteligen förstås såsom betecknande hvarje flyttning till främmande land, då den flyttande har för afsikt att därstädes blifva bofast.

Med emigration menas således icke allenast utflyttning till Norra eller Södra Amerika utan ock till andra så kallade trans=atlantiska eller trans=oceaniska (d. v. s. på andra sidan oceanen belägna) länder, samt äfven till främmande riken uti Europa. Det är dock endast i Sverige, som man gifver så vidsträckt betydelse åt ordet emigration, att man däri inbegriper utflyttningen äfven till europeiska länder, och detta beror därpå, att, tack vare våra husförhörslängder (hvartill intet annat land, utom Finland, har någonting motsvarande), vi kunna bokföra äfven de personer, som flytta icke längre bort än till våra grannriken och andra länder i Europa. Den flyttning däremot, som sker inom landet, från socken till socken eller från landsbygden in till städerna, räknas ingenstädes till emigrationen, oaktadt denna omsättning i och för sig, i synnerhet till städerna och framför allt till de stora, ofta visat sig i storlek jämförlig med utflyttningen till främmande land.

Motsatsen till emigration är immigration (inflyttning), hvilken därför betyder utländingars inflyttning till ett land, för bosättning därstädes. När därför en svensk utflyttar till Amerika, kallas han hos oss emigrant, men i Amerika immigrant. Vore flyttningen tvärt om, blefve ock benämningen omvänd. Hos oss omfattar immigrationen ett högst ringa antal verkliga utländingar, utan de flesta af våra immigranter äro icke annat än återvändande emigranter, och således svenskar, som en gång i tiden emigrerat men slutligen funnit att ”hemma är bäst”, hvarför de åter uppsökt fosterjorden, eller ock blifvit hemskickade, enär de fallit det nya landet till last. Hvilka ofantligt stora människomassor flytta till främmande länder, kan man finna däraf, att under de trettioåtta åren 1851-1888 skola enligt beräkning mer än tjugutvå millioner personer lämnat Europa för att söka sin utkomst i andra världsdelar. Af dessa foro mera än tolf millioner till Nordamerikas Förenta stater.

Ungefär hälften af alla dessa emigranter beräknas hafva varit vuxna män, vid pass en fjärdedel utgjordes af vuxna kvinnor och omkring en fjärdedel af barn.

Enligt uppgift från Nordamerikas Förenta stater hade endast under de tio åren 1881-1890 dit inströmmat från världens alla kanter 5,247,000 människor, hvaraf dock största mängden eller 4,722,000 kommo från Europa. För att rätt fatta betydelsen af dessa siffror, torde det vara tillräckligt att erinra därom, att om Sverige ensamt skulle nödgats lämna alla dessa människor, så hade på de få åren vårt land blifvit en fullkomlig ödemark, och skulle här nu icke finnas en enda människovarelse. Man ser häraf, i hvilken förfärande grad ett ungt land, sådant som Nordamerika, kan utsuga äldre länders lif och blod.

Före 1850-talet saknas uppgifter om utvandringen från vårt land, men den synes hafva varit ganska obetydlig, möjligen uppgående till några hundratal personer årligen och antagligen i det närmaste motvägd af inflyttningar. Under de därpå följande fyra årtiondena uppgifves emigrantantalet sålunda:

Hela det kända antalet uppgår alltså till 666,017 personer, och folkströmmen har årtionde efter årtionde gått i allt högre vågor, så att mera än hälften faller på det senast gångna.

Denna ökning har dock ingalunda fortgått i jämnt stigande, utan tvärt om visa de särskilda åren högst betydande växlingar. Under hvart och ett af åren 1858-1860 utvandrade sålunda endast några hundra personer, men år 1868 sprang utvandraretalet upp till fullt 27,000 samt kom följande år ännu högre eller till 39,000, hvilket ej kunde annat än väcka allvarlig uppmärksamhet. Ännu mera betänkligt är, att man i senare tider fått bevittna, hurusom under 1880-talet icke mindre än trenne år (1882, 1887 och 1888) företett hvartdera en ström af mera än 50,000 emigranter. Huru stor denna förlust af människor är, kan man finna däraf, att ön Gotland, som dock utgör för sig ett helt län och ett helt stift, knappt har flera bebyggare.

Under det sista årtiondet utgjordes dess 376,401 utvandrare af 206,988 personer af mankön och 169,413 af kvinkön, och var mankönet således till antalet betydligt öfverlägset kvinkönet. Kvinnornas antal synes dock mer och mer vara i stigande och sålunda närma sig till männens antal.

Det är vidare utrönt, att de nämnda utvandrarne utgjordes af 67,765 gifta personer och 242,744 vuxna ogifta samt 65,892 barn. Erfarenheten i detta hänseende visar dessutom, att utvandrareskaran till städse större andel består af ogifta personer, eller att de gifta och barnen, ehuru äfven de i allmänhet under senare tider vuxit i antal, dock icke gjort det så mycket som de yngre personer, som ännu ej hunnit bilda egen familj. Beträffande de gifta är särskildt att anmärka, att om de såsom tillbörligt varit farit ut som par, så borde de till halfva antalet hafva varit män och till halfva antalet kvinnor. I själva verket voro af sista årtiondets utvandrare 36,465 gifta män och 31,300 gifta kvinnor. Således hafva minst 5,000 män farit från sina hustrur, stundom måhända för att först se sig om i det nya landet, innan de hämtat till sig de sina, men väl oftast öfverlåtande åt fattigvården i hembygden att taga hand om de öfvergifna hustrurna och barnen. Några hafva återvändt till fosterjorden.

Människor af alla möjliga åldrar, från och med spenabarnet till och med åldringen på grafvens brädd, bidraga till ökandet af utvandrareskaran, och man har sålunda under vissa år räknat ända till 3,000 barn, yngre än 5 år, som utförts af sina föräldrar. Största antalet utvandrare, eller nära en fjärdedel af hela antalet, faller dock på dem, som äro i åldern 20-25 år. Närmast därintill i storlek komma åldrarna 15- 20 år och 25-30 år, hvilka åldersklasser hvardera utgjort ungefär en sjettedel af det hela.

Räknadt efter de olika yrken, som emigranterna tillhört och af hvilka de jämte hustrur och barn haft sitt uppehälle, innan de öfvergåfvo fädernejorden, hafva under åren 1881- 1890 de emigrerande, familjemedlemmarna inräknade, varit: 104,000 tjänstehjon, 96,000 jordbruksarbetare jämte inhyses= och backstuguhjon, 67,000 arbetare af obestämdt slag, 45,000 fabriks= och handtverksarbetare, 5,500 bergverks= och bruksarbetare, 10,000 handlande och sjöfarande samt 49,000 utövare af andra eller ej uppgifna yrken. Man finner alltså, att det är hufvudsakligen den s. k. arbetsklassen som begifver sig bort.

Undersöka vi nu, från hvilka trakter af vårt land emigranterna utgå, så befinnes det först och främst, om vi fortfarande hålla oss till sista årtiondet, att från rikets landsbygd utströmmade 304,232 och från städerna 72,169. Direkte efter antalet räknadt utvandrade således fullt fyra gånger så många från landsbygden som från städerna, men om man räknar efter folkmängden, blir det en något starkare utvandring från städerna än från landsbygden.

Utvandringen är ytterst ojämnt utbredd öfver Sveriges olika län. De flesta emigranterna, eller 34,594, hade utgått från Malmöhus län och föga mindre är antalet från Vermlands län och Elfsborgs län. Synnerligen stora hopar hafva ock utströmmat från Östergötlands län och de småländska länen samt från Kristianstads län och Skaraborgs län. De egentliga härdarna för den stora folkströmmen utåt äro alltså provinserna Småland (med 68,668 utvandrare), Skåne (57,731), Vestergötland jämte Dalsland (54,428), Vermland (32,032) och Östergötland (24,489). Från dessa trakter, som omfatta ej allenast våra magraste utan äfven våra rikaste bygder, hafva alltså inemot två tredjedelar af hela antalet utvandrat. Den minsta utvandringen förete de nordligaste länen och för öfrigt rikets mellersta bygder kring Mälaren.

Med hänsyn till bestämmelseorten fördelar sig utvandringen i tvenne skiljaktiga strömmar, å ena sidan utvandringen till Nordamerika, å andra sidan till öfriga, mestadels europeiska länder. Under senaste årtionde hafva amerikafararne utgjort ett antal af 324,285, hvaremot de som begifvit sig till andra trafter icke uppgått till flera än 52,116. I medeltal har således årligen utvandrat till Norra Amerika omkring 32,000 och till andra länder vid pass 5,000 personer. Denna senare siffra har föga växlat år ifrån år, men däremot har den förra visat stora växlingar och framför allt benägenhet att växa.

Hvad som nyss nämndes om hela riket, nämligen att de flesta utvandrarne begifva sig till Norra Amerika och endast ett mindretal till andra länder, gäller äfven för hvarje särskildt län utan undantag. Från många län har dock strömmen åt annat håll än till Amerika varit högst betydlig. Härvid uppsökas hufvudsakligen våra närmaste grannländer, och utvandringen utgår då mest från de till dessa angränsande provinserna. Från Skåne söker sig därför en stor mängd, merendels unga människor, till det på andra sidan om Sundet belägna Danmark, och häraf förklaras till stor del den höga utvandraresiffran, som Malmöhus län företer.

De 52,116 utvandrarne till andra länder än Nordamerikas Förenta stater fördelade sig sålunda: till Norge 13,473, till Finland och Ryssland (mest Finland) 3,902, till Danmark 23,493, till Tyska riket 5,549, till England 1,728 och till öfriga europeiska länder 751; till Afrika 226, till Asien 51, till Australien jämte Nya Zeeland 1,332, till Brasilien och öfriga Sydamerika 1,257, till Canada och andra länder i Nordamerika utom Förenta staterna 60 samt till okänd ort 294.

De flesta bland dem, som begifva sig till Norge, komma från grannprovinserna Vermland, Dalsland och Bohuslän. Af de till Finland komna äro synnerligen många från Stockholms stad. Till Danmark utvandrar man mest från Skåne, Blekinge och södra Småland äfvensom från Halland och Bohuslän; och till Tyskland komma de flesta från Blekinge men äfven många från Skåne och södra Småland samt hufvudstaden.

---

Det är förut nämndt, att s. k. immigranter till största delen utgöras af återvändande emigranter. Under årtiondet 1881-1890 räknades samtliga immigranter till ett antal af 47,601 personer, af hvilka 18,766 kommo från Nordamerika och 28,835 från andra länder, hvaribland från Norge 6,315, från Finland och Ryssland 4,237, från Danmark 12,442, från Tyska riket 4,180 o. s. v. Af emigranterna till Norge synes därför en ej obetydlig del vända tillbaka till fäderneslandet, och likaledes många af utvandrarne till Danmark och Tyska riket. Däremot återvända blott sex af hundra bland dem, som utvandrat till Amerika. Ensamt från Finland och Ryssland mottager Sverige litet flera invandrare, än det själft dit aflämnar emigranter. Öfver hufvud taget motsvaras hvarje hundratal emigranter af tolf à tretton immigranter, eller med andra ord: af åtta utvandrare återkommer en.

---

Spörja vi nu efter de villkor, under hvilka en svensk man eller kvinna må utvandra till främmande land, så gäller som allmän regel, att ingen får begifva sig bort utan att hafva ett ordentligt, till det främmande landet ställdt utflyttningsbevis af pastor, alldeles såsom man ju icke får flytta från en socken till en annan socken eller till en stad här i landet utan att hafva ett dylikt flyttningsbevis eller så kalladt prästbetyg. Hvarje myndig person äger att för sig och de sina bekomma ett dylikt betyg. Härvid gäller dock ett undantag, nämligen att prästerskapet ej får lämna betyg åt beväringsman, så vida denne icke erhållit särskildt tillstånd af konungen att flytta från riket, och detta är det enda egentliga hindret för någon att utvandra.

Men nu plägar konungen aldrig vägra sådant tillstånd, och för att åt de värnpliktige bereda tillfälle att utan särskild omgång och kostnad få sina ansökningar pröfvade, har konungen meddelat vissa föreskrifter i en Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse, om hvad iakttagas bör af värnpliktig, som önskar vinna tillstånd att få från riket afflytta, samt om den värnplikt, som åligger till riket återinflyttad värnpliktig; gifven Stockholms slott den 26 januari 1887. Denna kungörelse är likasom andra lagar och författningar kungjord i ”Svensk författningssamling”, hvilken finnes till påseende hos prästerskapet, länsmän, kronofogdar, poliskammare, magistrater med flera myndigheter.

För att skydda den oerfarne mot alla de fagra löften eller rena bedrägerierna af vissa personer, som hafva till födkrok eller särskild vinning af att hålla s. k. kommissionskontor för tjänares anställande och särskildt att skaffa svenskt tjänste= och arbetsfolk till Tyskland och Danmark, är utfärdad Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse, angående kommissionärer för anskaffande åt tjänstehjon och andra af anställning inom eller utom riket; gifven Stockholms slott den 28 november 1884. Enligt denna kungörelse får ingen uppträda som kommissionär utan särskildt tillstånd af Konungens Befallningshafvande i länet, hvilket äfven gäller för kommissionärens ombud. Uppgifver sig därför någon man eller kvinna att vara en dylik kommissionär eller ombud, bör han eller hon kunna med skriftliga intyg styrka sin uppgift, annars äro de ju bedragare, och då hvarje kommissionär måste vara svensk undersåte, bör den utvandringslystne misstro hvar och en värfvare, som i sitt tal bryter på främmande tungomål.

En kommissionär får icke anställa någon å utrikes ort (utom i Norge) utan ordentligen upprättadt kontrakt. Detta skall enligt ett i kungörelsen noga bestämdt formulär upprättas i två exemplar, hvaraf den anställde erhåller det ena, och skall kontraktet innehålla, bland annat, uppgift om: den blifvande husbondens namn, yrke och hemvist; den åtagna tjänstens beskaffenhet samt tiden för anställningens början och slut; den öfverenskomna lönen m. m.

Föreskrifterna i nyss nämnda kongl. kungörelse hafva sin egentliga tillämpning för de drängar och pigor samt annat arbetsfolk, som begifva sig af till Danmark och Tyskland, men för alla dem, som skola färdas till främmande världsdelar, således framför allt till Amerika, gäller Kongl. Maj:ts nådiga förordning om hvad med afseende å utvandrares fortskaffande till främmande världsdel iakttagas bör; gifven Stockholms slott den 4 juni 1884. Här är icke utrymme för att redogöra för de många till utvandrarens skydd gifna bestämmelserna i denna förordning. Så mycket kan dock nämnas, att i fråga om utvandrareagenter gälla enahanda föreskrifter, som nyss nämndes om kommissionärer och deras ombud. En utvandrareagent skall sålunda vara svensk undersåte. Mellan honom och utvandraren måste kontrakt upprättas i två exemplar, hvaraf det ena för utvandrarens räkning, och kontraktet skall innehålla uppgift å fartyget, betalningen för resan m. m. Ej må i kontraktet ingå aftal därom, att kostnaden för resa och underhåll skall efter ankomsten till bestämmelseorten genom arbete aftjänas. (Samma förbud gäller ock i fråga om tjänstekontrakten med ofvannämnda kommissionärer.)

---

Skulle vi slutligen söka besvara frågan om orsakerna till utvandringen samt om de öden, som utvandraren går till mötes, när han lämnar fädernejorden, så skulle härför erfordras en stor bok för att däri kunna omnämna åtminstone det viktigaste af hvad därom är tänkt och kändt. Många varmhjärtade och sanningsälskande män, så väl inom som utom riket, hafva skrifvit mycket härom, och de hafva icke alltid haft att uppvisa endast ljusa taflor. Tvärt om hafva de ofta förtäljt om många sorger och bekymmer, svikna förhoppningar och mycket elände. Sannt är det visst, att icke så få utvandrare förvärfvat sig en god ställning i det främmande landet, men kanske det lyckats äfven hemma, om de nämligen här sträfvat så, som de där borta måst arbeta för att ej alldeles duka under. Om dem, som lyckas, får man nog höra berättas, men ingen förtäljer om den, som, fjärran från släkt, vänner och barndomshem, spårlöst försvinner.

De, som härifrån vårt land begifva sig till grannländerna, Norge och Finland, torde icke mötas af andra förhållanden, än dem de skulle rönt, om de flyttade till en annan ort inom Sverige. För dem däremot, som komma till Danmark, blifva redan förhållandena oftast mycket annorlunda än här hemma, och detta gäller ännu mera för dem, som hamna i Tyskland. Beklagligen plägar den skara af oftast unga män och kvinnor, som begifver sig ut till Danmark och Tyskland, icke alltid genom sitt uppförande göra heder åt det svenska namnet. Tillbaka kommer mången kvinna med barn på armen men utan känd fader – ett tydligt bevis på hennes synd och skam.

I senare tider har en icke ringa ström af utvandrare vändt sig till Brasilien och andra sydamerikanska länder, men de som lockats dit synas hafva svikits i sina förhoppningar mest bland alla.

I Nordamerikas Förenta stater, dit de flesta begifva sig, torde flertalet bland alla emigranter från vårt land slå sig bäst ut, och våra landsmän lära där i allmänhet göra sig kända för redbarhet, flit och arbetsduglighet. Det är ganska märkligt, huru sinnelaget ofta nog ändras, när svensken af ödets stickelser blifvit fäst vid den amerikanska jorden. Nästan allt, hvaröfver han här hemma klagade, finner han där alldeles förträffligt. Här funnos i hans ögon endast svårigheter, men där kan han med förtjusning tala om, huru han de första åren efter ankomsten till Amerika måst bo i jordkulor. Mången svensk, som i sitt gamla moderland knotat öfver det tunga arbetet, skryter i Amerika, att han där måste arbeta minst dubbelt så mycket som i Sverige, och därutinnan har han nog rätt.

Det är tydligt, att den, som sålunda inbillar sig, att allt är förträffligt i det nya landet, gärna målar ut det på samma sätt, när han skrifver till släkt och vänner här i Sverige, och sålunda blir han en emigrantvärfvare utan att tänka därpå. Fåfängan drifver väl och mången att låta påskina en mycket bättre ställning, än denna i själva verket är. En och annan i Amerika bosatt svensk är kanske nog samvetslös att genom fagra ord i sina bref eller genom fribiljett söka för billigt pris lura till sig de nykomnas arbetskraft.

I Amerika äro arbetslönerna i allmänhet mycket höga, men då nästan allt hvad man måste köpa också är mycket dyrt, så blir den slutliga arbetsförtjänsten nog mycket mindre, än hvad emigrantvärfvaren förespeglar. Och för öfrigt, hvilken vet huru länge man får behålla den höga dagspenningen. Långa tider kunna skaror af tusenden förgäfves tigga om arbete, ty s. k. arbetsbrist uppstår ej endast i gamla Europas länder utan äfven i det unga Amerika. Strid om brödet finnes öfverallt här i världen.

Det är denna strid, som ytterst gjort, att man i Amerika stiftat en lag, som förbjuder kineser att invandra till landet. Äfven invandringen från Europa har man börjat visserligen icke ännu alldeles förhindra men dock inskränka. Senaste lagen i detta hänseende stiftades den 3 mars 1891 och förbjuder invandring till Amerika af alla idioter, vansinniga och fattiga eller sådana som sannolikt falla staten till last; personer lidande af någon vämjelig eller farlig smittosam sjukdom; personer som öfverbevisats om brott; polygamister (mormoner); och jämväl hvarje person, hvars biljett eller öfverfart är betald af annan, eller den som fått hjälp af andra att komma, eller genom kontrakt eller annan öfverenskommelse förbundit sig till arbete; dock hindras ej de, som bo i Amerika, att sända efter en släkting eller vän, som icke tillhör någon af de ofvannämnda utestängda klasserna. Antagligen har man att vänta ännu strängare bestämmelser för att hindra invandringen.

Det påstås ofta, att i Amerika hållas fattiga och rika lika goda, men att detta icke kan vara sant, synes nog, då själfva lagen därstädes förbjuder åtminstone den riktigt fattige att ens få komma i land. Och för öfrigt, äfven om han får landstiga, icke må han tro, att han därmed öfvervunnit alla svårigheter, – han må nu vara en vanlig arbetare, eller annan man eller kvinna, som begifver sig ut till främmande land att försöka sin lycka. Nej, hvar och en måste vara beredd på många försakelser och mycket arbete; och kanske när han uttröttad sista gången slutit sina ögon, innehålla de amerikanska tidningarna om honom likasom ofta om mången annan blott de gripande orden: »Emigrant and friendless», hvilket på svenska språket betyder:

Utvandrare och vännelös.

---

Ovanstående text representerar en avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1893 till Stockholms, Göteborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 18 Januari 2024. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a. svårtolkad text.

Omslag: Tunt boktr. omslag, likt smörpapper. Ingen horisontangivelse.
Format: Sedes, 16:o, ca 11,5 x 9,5cm.
Bindning: Trådhäftad.
Antal sidor: 48.

Pris: 14 ÖRE. Priset på almanackor under det svenska monopolet 1749-1972 fastställdes av regeringen och dryga böter väntade den som försökte stegra priset. Ovan nämnda pris var gällande för alla häftade upplagor 1859-1918.

Varianter:

Övrigt: