Almanach 1875

Almanach För Året Efter Frälsarens Christi Födelse 1875. Till

a ) STOCKHOLMS Horizont belägen vid 59 grad. 20 ^1/2 min. Polhöjd.

b ) GÖTHEBORGS Horizont eller 57 grad. 42 min. Polhöjd och 24^1/5 tidsminuters Meridian=skillnad vester om Stockholms Observatorium.

c ) LUNDS Horizont eller 55 grad. 42 min. Polhöjd och 19^23/60 tidsminuters Meridian-skillnad vester om Stockholms Observatorium.

Efter H. Kongl. Maj:ts Nådigste Stadgande, med uteslutande privilegium, utgifwen af Dess Wetenskaps=Akademi.

Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.

Ex. säljes, häftadt och skuret, för 14 öre K:mt.

De olika horisontupplagorna har identiskt innehåll om inget annat anges nedan.

Konungahuset	2
Förmörkelser	3
Tecknens bemärkelse	3
Månadskalendarium med solens, månens och planeternas upp- och nedgång	4
De större Planeternas gång och lysande år 1875	28
1875 Års Marknader	29
Förteckning på marknader, som hållas i Norge år 1875	33
Om nyttan af jordblandningar inom landtbruket	34
Nya Myntförhållanden	43
Tabell öfver Norska och Finska samt äldre Danska silfvermynt	44
Postafgifterna för inrikes bref m. m.	46
Kungörelse ang. priset på almanackor	48
Tabell över bewäringsskyldige	48

Om nyttan af jordblandningar inom landtbruket.

Av: C. E. Bergstrand.

Hwarje jordart, som befinnes anwändbar för odling af sädesslag och andra landtbrukswäxter, wisar sig wid närmare undersökning utgöra en mer eller mindre likformig blandning af åtskilliga ämnen, hwilka hwar för sig förete wissa särskildt utmärkande egenskaper. Man kan widare finna, att den odlade jordens bördighet till en wäsentlig del beror af dessa egenskapers samwerkan.

Då man upphettar en jordart, blir den wanligtwis först swart och sedan gulbrunaktig eller röd. Åtskilliga brännbara ämnen förswinna derwid och jorden förlorar mer eller mindre i wigt. Dessa ämnen, som sålunda bortgå och hwilka alltid utmärka sig genom en wiss kolhalt, betecknas wanligen med det gemensamma namnet mullkroppar eller mylla och bestå af mer eller mindre förmultnade wäxtlemningar. Om widare den glödgade återstoden eller askan af jorden utröres med watten och slammas, så afskiljas de lättare och stoftfina delarna, som merändels sammanföras under benämningen lera, och de gröfre samt hårdare kornen återstå, hwilka alltefter storleken kallas sand, grus eller småsten.

Men jemte dessa trenne slag af blandningsdelar innehåller ett stort antal jordarter äfwen kalk, hwilken oftast är bunden wid kolsyra såsom kolsyrad kalk. Denna gifwer sig tillkänna genom uppbrusning eller utweckling af kolsyregas, när jorden öfwergjutes med någon syra, såsom saltsyra, skedwatten eller stark ättika. Är den kolsyrade kalken finfördelad och innerligt blandad med lera, kallas en sådan blandning mergel.

Mylla, lera, sand och kalk eller mergel äro alltså de wigtigaste blandningsdelarna i wåra wanliga åkerjordarter.

I naturen finnas jordlager, bestående af nästan ren lera, sand och grus eller af förruttnade wäxtlemningar, såsom mossa, torf och dy eller mullkroppar, men ingen af dessa aflagringar är i och för sig enbart lämplig till åkerjord. Först när de förekomma sammanblandade i wissa förhållanden, erhåller man en jord, som är tjenlig för odling af olika flags wäxter.

Äfwen mergeln i och för sig ensamt är ingen lämplig jordmån, men såsom blandningsdel tillsammans med mylla, sand och äfwen lera är den af betydelse för sammansättningen af goda och bördiga jordarter.

Emellertid finner man, att naturen sjelf ofta drager försorg om, att de lösa jordlagren innehålla lera, sand och mergel i en lämplig blandning. Äfwen myllan bildas så småningom öfwerst på jordytan, derigenom att mossor, lafwar, gräs och andra örter samt träd och buskar årligen lemna åtskilliga affall. Wid sin död återge de åt jorden rötter och andra wäxtdelar, hwilka förmultna och tillsammans med lera och sand bilda det öfre mullhaltiga matjordslagret. Detta lager behöfwer sedermera endast skötas och behandlas på wanligt sätt, för att blifwa en fruktbärande och tacksam jord.

Men då leran, sanden, myllan och mergeln kunna förekomma blandade i en mängd olika förhållanden, så är naturligt, att härigenom skola uppstå hwarjehanda olika slag af jordarter. Man plägar, likwäl under de allmänna benämningarna sandjord, lerjord, mulljord och kalkjord eller mergeljord antyda, af hwad beskaffenhet den öfwerwägande beståndsdelen är, under det de öfriga blandningsdelarne wisserligen icke saknas, men ingå i jorden endast till en jemförelsewis mindre mängd.

För att en jordart skall wara bördig, är nödwändigt, att densamma ej allenast innehåller de erforderliga närande beståndsdelarna eller den s. k. wäxtfödan, utan ock att hon i öfrigt är af sådan beskaffenhet, att wäxterna deri kunna trifwas och utweckla sig. Genom gödningen bibehåller och förökar man mängden af wäxtens födoämnen, och genom att efter omständigheterna påföra lera, sand, kalk, mergel, torf och dyjord eller mullartade ämnen kan man förbättra jorden med hänseende till dess lämplighet som bostad för wäxten samt som ett magasin och tillredningsrum för wäxtfödan.

Jordens dikning och bearbetning befrämja båda dessa ändamål, ty genom att underlätta och påskynda förwittringen och upplösningen af jordens särskilda beståndsdelar, bildas och tillredes en förökad mängd wäxtnäringsämnen; och på samma gång man befordrar de ofwannämnda blandningsdelarnas likformiga fördelning, förbättras äfwen de yttre wilkoren för wäxternas lif och trefnad.

En jord, som nästan uteslutande består af ren lera, wisar sig styf och hård samt föga genomsläppande för watten. Wid stark och ihållande torka sammankrymper hon och bildar sprickor, hwarigenom wäxtrötterna sönderslitas och skadas. Dessutom får luften alltför ringa tillträde till de djupare jordlagren och flera af de wigtigaste näringsämnena spridas föga omkring och kunna derföre ej så lätt träffas eller tillogodogöras af wäxternas rötter. I den oblandade och styfwa leran, som derjemte ytterst långsamt uppwärmes af solstrålarna, hinna wäxternas fina rottrådar endast med swårighet utbreda sig och utwecklas. Till följe af dessa egenskaper hos det ämne, hwaraf wäxtboningen är uppförd, blifwer denna sednare alltför fuktig, kall, osund och trång, hwarjemte den saknar nödig luftwexling. I en sådan jord är wäxtfödan på en gång swårt åtkomlig och illa eller ofullständigt tillredd, så att plantorna lida nöd, oaktadt förrådskammaren kan wara rikligen försedd.

Består åkerjorden åter af idel sand eller grus, så genomsläppes wattnet alltför hastigt och jorden uttorkar; de tillförda wäxtnäringsämnena twättas bort eller sjunka ned i djupet, utan att hinna upptagas af wäxterna. Man behöfwer alltså oupphörligen tillsätta nya födoämnen, emedan jorden saknar något egentligt magasin för ämnenas förwaring; hwad som ej för den närmaste tiden förbrukas, går wanligen gagnlöst förloradt. Under sådana omständigheter lider wäxten ofta brist på föda och nödig fuktighet. Wäxtboningen är derjemte för osammanhängande och lös, för att wara ändamålsenlig och sund.

Men äfwen en jordmån, som endast består af mullkroppar, torf eller dyjord, är otjenlig för ett stort antal wäxter. Dessa sakna nemligen deri fäste för sina rötter, hwarjemte en sådan jord genom sin starka wattenhållande kraft wanligtwis är alltför fuktig. Dessutom är den wid stark torka benägen att draga sig tillsammans, och att twärtom swälla ut under fortfarande regnig wäderlek. Dylika förändringar kunna ej wara annat än menliga för wäxternas wälbefinnande.

I en jord af uteslutande kalk eller stark mergel kunna ej heller wäxterna trifwas; de torka bort ganska snart, äfwen om man genom konstlade medel skulle få dem att wäxa för någon tid. De rena kalkbäddarna wisa sig derföre såsom alldeles ofruktbara ödemarker, så länge ej kalken uppblandas med andra ämnen, såsom mylla, lera, sand o. s. w.

Om deremot alla de här omtalade olika ämnena blandas med hwarandra i lämpliga förhållanden, erhåller man en jord, hwilken lemnar tillräckligt fäste eller stöd för wäxtrötterna, utan att ändock göra för starkt motstånd för de finare rotdelarnas utbredning. En sådan jordblandning upptager och bibehåller en passande mängd fuktighet, utan att wid torr wäderlek för hastigt uttorka. Under wäderlekens wexlingar lider den icke några skadliga förändringar medelst sammankrympning eller utwidgning; jorden uppwärmes temligen hastigt af solstrålarna, utan att dock wid uthållande stark solwärme blifwa så upphettad och torr, att wäxterna deraf taga skada. De påförda gödningsämnena upptagas och qwarhållas af en sådan blandad jord, utan att detta sker så kraftigt, att wäxterna med swårighet eller alltför långsamt skulle kunna tillgodogöra sig födan. Luften erhåller tillträde till jordens inre delar, förwittringen kan utan afbrott fortgå och wäxtnäringsämnena blifwa på behörigt sätt tillredda eller försatta i en för wäxterna lämplig form. En så beskaffad jord kan slutligen skötas och bearbetas när som helst under den för åkerbruksarbetena afsedda tiden, utan att tillfälliga wäderleksförändringar derwid utöfwa något synnerligen menligt inflytande.

Men då man af erfarenheten känner, att somliga wäxter fordra en mera styf och hård, andra deremot en mera lucker och lös jord; att för några wäxters trefnad jorden måste ega en större wattenhållande kraft, men för andra deremot wara mera torr och genomsläppande, så inser en hwar, att man genom lämpliga jordblandningar werkligen eger i sin makt att förändra egenskaperna hos jorden och sålunda göra densamma lämplig för olika ändamål.

Mången landtbrukare tror måhända, att det är nog för erhållande af rika skördar, om jorden blott bearbetas och gödslas. När skörden detta oaktadt stundom felslår, tillskrifwer han det wanligen den ogynnsamma wäderleken. Den uppmärksamme landtmannen, som har att sköta flera jordarter af olika slag, skall emellertid snart erfara, att en rik gödning, ware sig med ladugårdsspillning eller med s. k. konstgjorda gödselämnen, ej alltid hjelper för winnande af en tillfredställande skörd, samt att de felslagna förhoppningarna ej heller alltid kunna tillskrifwas en otjenlig wäderlek. Han skall alltså inse, att någonting annat derjemte fordras, och detta andra består deruti, att jorden måste ega den lämpliga blandningen, hwarigenom den erhåller de egenskaper, som äro nödwändiga för wäxternas trefnad. Har man kommit till öfwertygelse i detta afseende, och har man derjemte gjort sig underrättad om de medel, som i hwarje särskildt fall kunna anwändas för afhjelpande af de yppade olägenheterna, så skall man också säkerligen försöka att på lämpligaste och bästa sätt anskaffa, hwad som erfordras för de olika jordarternas förbättrande i det ena eller andra afseendet. Naturligtwis är här ej meningen, att man skall föra t. ex. matjord från det ena åkerskiftet på det andra, eller en redan uppbrukad lerjord, sandjord eller mulljord på en annan åkerjord, utan man afser endast anwändningen af mera rena och oblandade lager af lera, sand, torf och mergel m. m. och hwilka aflagringar eljest skulle ligga obrukade eller i enbart tillstånd befinnas otjenliga för wäxtodling.

Man kan i allmänhet betrakta trädgårdsskötseln och särskildt odlingen af köksträdgårdswäxter säsom ett högt uppdrifwet jordbruk. Trädgårdsmästaren odlar sina planteringsland hwarje år, utan att lemna dem i träda; på en ringa jordareal skördar han nästan alltid en rik afkastning, emedan han till en wiss grad gör sig oberoende af wäderleksförhållandena. Denna del af trädgårdsskötseln framstår derföre såsom ett mönster för åkerbrukshandteringen och utgör ett mål, hwartill man bör sträfwa under bemödandet att bringa landtbruket till en allt större fullkomlighet. Men hwarpå beror månne denna framgång wid odlingen af trädgårdswäxter? Wisserligen till en hufwudsaklig del på anwändningen af en stor mängd gödningsämnen och derföre att man wid behof är i tillfälle att wattna wäxterna; men detta skulle dock ej wara nog, i fall ej trädgårdsmästaren derjemte förstod konsten att bereda lämpliga jordblandningar. Genom gräfningen blifwa trädgårdsjordens särskilda lager likformigt blandade så wäl sinsemellan med hwarandra som med de tillförda ämnena, såsom gödsel, mullämnen, kompostjord, lera, kalk, dyjord o. s. w. Denna omblandning sker äfwen till ett ej så ringa djup, hwadan wäxterna komma att fortlefwa i ett mäktigt, rikt och öfwerallt likformigt matjordslager.

Men om man nu också är öfwertygad om nyttan af jordblandningar, så frågar man sig dock, huruvida det är möjligt att på större åkerfält egentligen åstadkomma någonting i denna wäg. Tillser man huruwida lämpliga materialier i allmänhet finnas att tillgå, så torde wäl få antagas, att å hwarje större eller mindre jordegendom de lösa bildningarna äro af så pass omwexlande art, att man kan wara i tillfälle att åtminstone i något hänseende förbättra de jordarter, som sådant behöfwa, genom att å dem påföra ämnen af annat slag, d. w. s. sådana blandningsdelar, som förut ingå i otillräcklig mängd, för att jorden skall wara lämplig som åkerjord.

Hwad först och främst beträffar förekomsten af mullartade ämnen, hwartill böra räknas torf och dyjord, så känner man, att inom de flesta af Sweriges provinser finnas torfmossar och dyaflagringar, ofta af oerhörd utsträckning och betydande mäktighet. De flesta af dessa bildningar äro tillfölje af sin rikedom på wäxtlemningar anwändbara till bränntorf, men kunna derjemte med framgång begagnas som jordförbättringsmedel inom landtbruket. För öfrigt kunna åtskilliga andra mer eller mindre förruttnade wäxtlemningar hopsamlas och anwändas, t. ex. affallna löf och blad, mull från stickbackar, jord efter nedrifna hus och byggnader, grästorf, förruttnad halm, förmultnade sjöwäxter, samlingar af ogräswäxter o. s. w. Dylika ämnen plägar man wanligen först upplägga i s. k. komposter, för att låta dem ytterligare förruttna och sammanblandas till en mera likformig massa. Till sådana samlingar kan man ock tillsätta åtskilliga fasta eller flytande gödselämnen och under wissa omständigheter äfwen kalk, mergel och hwarjehanda fabriksaffall, m. m. Härigenom erhåller man en kompostblandning, som på samma gång är rik på wäxtnärande gödningsämnen och på mullkroppar. Den jord, hwarå dylika samlingar utföras, blir i flera affeenden förbättrad, hwarföre också jordbrukaren aldrig bör försumma att tillwarataga och anwända sådana affall och ämnen, som alltid i mer eller mindre mängd hopa sig wid hwarje landtgård.

Af de öfriga jordblandningsmaterialierna förekomma wanligen lera och sand eller grusartade ämnen temligen allmänt, stundom i lager öfwer hwarandra på samma ställe. Uti några provinsdelar kan wisserligen endera af dessa jordaflagringar wara förherrskande, men den andra deremot mera undanträngd. Likwäl saknar man wanligen ej utwägar, att t. ex. i trakter med sandrika jordarter kunna meddela åt dessa sednare wissa egenskaper, såsom en större wattenhållande kraft och uppsugningsförmåga, emedan på sådana orter ofta finnes en ymnigare tillgång på torf och dyaflagringar, hwilka i så fall kunna såsom jordförbättringsmedel i wiss mån ersätta lerans plats. Likaledes känner enhwar, huruledes man omwändt kan förbättra torf=och mossjordarter genom att ”sandköra” dem. Oaktadt sanden och dyjorden hwar för sig ofta äro alltför luckra och lösa, för att bilda en för de odlade wäxterna lämplig jordmån, så gifwa de, märkwärdigt nog, tillsammans en blandning, som eger mera stadga och fasthet, än som förefinnes hos dem hwar för sig före blandningen.

I trakter med mera uteslutande hårda och styfwa lerjordarter, och der man äfwenledes har swårighet att anskaffa sand eller torf för deras uppluckring, har man wanligen i stället tillgång på kalk eller mergel, som man för samma ändamål med framgång kan anwända. Genom de allmänna geologiska undersökningarna har man lyckats påträffa mergellager och kalk här och hwar inom landet. Jordbrukaren skall säkert deraf kunna göra sig mycken nytta genom att anwända dem som förbättringsmedel ej allenast på styfwa lerjordarter, utan ock såsom ett särdeles passande blandningsämne för torf= och dyjordarter samt framför allt på sandjord.

Sammanfattar man i korthet, hwad här ofwan blifwit antydt, så framgår deraf, att man, allt efter som omständigheterna föranleda, kan förbättra:

lerjordarter, genom påförande af torf, dyjord, sand, mergel eller kalk;

sandjordarter, genom att påföra lera, mergel, dyjord eller torf;

mull=, torf= och dyjordarter, genom att påföra lera, sand, kalk eller mergel; samt

mergel och kalkjordarter, genom att blanda dem med torf, dy= och mulljord samt i wissa fall äfwen med lera eller sand.

Då man alltså har att wälja mellan flera ämnen, hwarmed en och samma jord kan förbättras, så torde knappast någon större eller mindre jordegendom inom landet förekomma, der man icke är i tillfälle att widtaga några behöfliga förbättringar genom att åwägabringa lämpliga jordblandningar.

Rörande sjelfwa sättet för dessa jordblandningars werkställande må slutligen erinras, att leror, mergelarter och dyjord eller torf helst böra upptagas under hösten och wintern samt lemnas någon tid utsatta för luftens och köldens inwerkan. Härigenom sönderfalla och fördela de sig lättare samt kunna fullständigare och mera likformigt införlifwas med den jord, hwarå de utföras. Under wintern och wåren kan man derföre ock köra ut blandningsämnena på åkern i smärre högar, som sedan wid tillfälle utbredas och spridas. Genom plöjning och harfning eller jordens bearbetning medelst lämpliga redskap sker omblandningen med den öfriga jorden. Allt efter omständigheterna kan man sålunda på tunnlandet utföra ända till 2 à 300 lass af det anwända jordblandningsmedlet. Da bränd kalk begagnas som jordförbättringsämne, tager man deraf wanligen från 10 till 15, ja stundom ända till 20 tunnor på tunnlandet.

Först sedan jorden blifwit wäl afdikad och torrlagd samt de i lämpliga förhållanden deri ingående ämnena, såsom lera, sand, mylla och kalk, blifwit med hwarandra omsorgsfullt och likformigt blandade, kan gödningen utöfwa fullständig werkan. Denna omständighet må framhållas, emedan utvecklingen af wårt lands jordbruk i wäsendtlig grad häraf är beroende. Säkert skall också hwarje jordbrukare, äfwen om han besitter blott en till omfånget ringa och obetydlig hemmansdel, utan så synnerligen stor omkostnad eller uppoffring af tid kunna åstadkomma de jordförbättringar, som här blifwit omnämnda, endast han med omtanka och klokhet anordnar landtmannagöromålen i allmänhet.

Ehuru det måste erkännas, att flerstädes inom landet jordblandningar redan anwändas för åkerfältens förbättrande, så återstår likwäl mycket ännu, innan man i detta hänseende uppnått det eftersträfwade målet, eller att kunna uppbringa jorden till den högsta möjliga afkastning, utan att alstringskraften hos densamma tillintetgöres eller förswagas för framtiden. Men då naturen sjelf härwid anwisar en mängd hjelpmedel och derjemte med synnerlig frikostighet håller dem tillhanda, så är det landtmannens pligt att på ändamålsenligt sätt begagna sig deraf så wäl för befrämjande af eget bästa som för allmänt wäl.

---

Ovanstående text representerar en avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1875 till Stockholms, Götheborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 13-14 Januari 2024. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a. svårtolkad text.

Omslag: Tunt boktr. omslag, likt smörpapper. Ingen horisontangivelse.
Format: Sedes, 16:o, ca 11,5 x 9,5cm.
Bindning: Trådhäftad.
Antal sidor: 48.

Pris: 14 ÖRE. Priset på almanackor under det svenska monopolet 1749-1972 fastställdes av regeringen och dryga böter väntade den som försökte stegra priset. Ovan nämnda pris var gällande för alla häftade upplagor 1859-1918.

Varianter:

Övrigt: