Titel
Almanach För Året Efter Frälsarens Christi Födelse 1870. Till
a ) STOCKHOLMS Horizont belägen vid 59 grad. 20 1/2 min. Polhöjd.
b ) GÖTHEBORGS Horizont eller 57 grad. 42 min. Polhöjd och 241/5 tidsminuters Meridian=skillnad Wester om Stockholms Observatorium.
c ) LUNDS Horizont eller 55 grad. 42 min. Polhöjd och 1923/60 tidsminuters Meridian-skillnad Wester om Stockholms Observatorium.
Efter H. Kongl. Maj:ts Nådigste Stadgande, med uteslutande privilegium, utgifwen af Dess Wetenskaps=Akademi.
Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.
Ex. säljes, häftadt och skuret, för 14 öre K:mt.
Innehållsförteckning
De olika horisontupplagorna har identiskt innehåll om inget annat anges nedan.
| Konungahuset | 2 |
| Förmörkelser | 3 |
| Tecknens bemärkelse | 3 |
| Månadskalendarium med solens, månens och planeternas upp- och nedgång | 4 |
| De större Planeternas gång och lysande år 1870 | 28 |
| 1870 Års Marknader | 29 |
| Opgave over Markeder i 1870 | 34 |
| Om wäderleksuppgifterna i den Swenska Almanachan | 35 |
| Om Skogens wigt och wård | 38 |
| Post=underrättelser | 46 |
| Kungörelse ang. priset på almanackor | 47 |
| Tabell över bewäringsskyldige | 47 |
| Förteckning över försäljningsställen | 48 |
Uppsats
Om wäderleksuppgifterna i den Swenska Almanachan.
Av: D. G. Lindhagen.
Då de wäderleksuppgifter, som hitintills förekommit i Almanachan, innewarande år (1870) äro utelemnade och hädanefter icke widare komma att införas, har man trott sig böra meddela allmänheten de skäl, hwilka föranledt såwäl denna åtgärd som ock ifrågawarande uppgifters ursprungliga upptagande i Almanachan.
Det förutsättes härwid, att enhwar, som hittills begagnat den lilla Almanachan, tagit kännedom om den öfwerskrift, som alltid första månaden i året warit utsatt öfwer dessa wäderleksuppgifter, och som utwisar, att det warit den för 19 år tillbaka werkligen rådande wäderleken, som warit angifwen.
Emedan menniskan i en mängd af sina wiktigare dagliga bestyr är beroende af wäderleken, och denna såwäl derföre som i andra hänseenden har ett stort inflytande på den menskliga hushållningen, hafwa redan tidigt bemödanden blifwit gjorda att söka utforska någon lag eller ordning uti i det inwecklade spel af naturkrafter, hwaraf wäderleken bestämmes. Dessa bemödanden hafwa wisserligen icke warit utan all frukt, och isynnerhet har i senare tider den wetenskap, som sysselsätter sig med wäderleksförhållandena och närbeslägtade ämnen, eller meteorologien, gjort stora framsteg. Men icke desto mindre äro wi ännu långt derifrån att kunna från en dag till en annan med någon säkerhet förutsäga wäderleken, och ännu längre derifrån att för större tidsrymder, såsom för ett helt år, på förhand kunna angifwa de särskilda dagarnes olika beskaffenhet. Emellertid har man i forna tider, då kunskapen om detta ämne war långt mindre utwecklad än nu, och då man ännu hade ett allt för ofullständigt begrepp om de inwecklade förhållanden, hwarmed man här har att göra, någon gång trott sig hafwa funnit en en ledtråd i dessa irrgångar och i någon wiss mån kunna förutsäga wäderleken.
Att wärmet och dess olika fördelning utefter jordytan är grundorsaken till alla wäderlekswexlingar, är en numera obestridlig sanning, som redan länge warit känd och säkerligen ännu tidigare anad. Hwarhelst man spårat en möjlig orsak till wärmewexlingar, har man derföre också anat en orsak till wäderleksförändringar. Sålunda wet man att solen, på samma gång hon ger oss ljus, äfwen tillsänder oss en stor myckenhet af wärme, och att den olika höjd öfwer horisonten, som solen på olika ställen af jorden uppnår, äfwensom, för ett och samma ställe, dess olika höjder under olika delar af året beledsagas af olika grader af belysning och uppwärmning, samt att deraf de särskilta ländernas klimater och årstidernas allmänna skiljaktigheter i afseende på wäderleken äro beroende. Nu weta wi också, att månen under olika delar af sitt lopp kring jorden tillsänder oss en olika mängd af ljus, som icke är annat än solljus, hwilket blifwit återkastadt från månens yta: wid fullmåne mottaga wi sålunda ganska mycket ljus från månen, men deremot wid nymåne nästan intet.
Då man af daglig erfarenhet har sig bekant, att solljuset alltid åtföljes af wärme, så war det ganska naturligt, att den förmodan en gång uppstod och under någon tid widhölls, att månen under sina skiften borde tillsända oss en olika mängd wärme, nämligen återkastadt solwärme, på samma gång han sänder en olika mängd återkastadt solljus, samt att, då wäderleken wäsentligen betingas af wärmet och dess fördelning, äfwen denna borde eller åtminstone kunde i någon mån wara beroende af månskiftena. Men nu eger det förhållandet rum, att månskiftena efter 19 års förlopp åter inträffa på samma månadsdagar; så att, till exempel, påskfullmånen, som 1851 inträffade på den 15 April, äfwen 1870 inträffar på samma datum; och på lika sätt alla öfriga månskiften under dessa twå år. Häraf leddes till den förmodan, att wäderleken på ett års särskilda tider kunde wisa någon öfwerensstämmelse med wäderleken under motswarande årstider för jemnt 19 år tillbaka.
Detta är anledningen, hwarför wäderleksuppgifterna, sådana de förekommit i de Swenska Almanachorna under snart halftannat århundrade, ursprungligen kommit att i dem inflyta. Den första Almanacha, i hwilken uttryckligen angifwes, att den införda wäderleken war den för 19 år tillbaka iakttagna, är Anders Celsii Almanacha för år 1729; men wid sidan af den utkommo äfwen andra Almanachor, i hwilka en sådan uttrycklig förklaring saknas, ehuru det är sannolikt, att så wäl i dem som ock i Almanachorna före 1729 wäderleks=uppgifterna hafwa enahanda grund och upphof. I afseende på betydelsen af dessa uppgifter torde med wisshet kunna antagas, att man aldrig, icke ens ursprungligen, tänkt sig förhållandet sådant, att wäderleken skulle dag för dag wara densamma under de twå jemförda, med en måncirkelperiod från hwarandra skiljda åren, utan endast att motswarande längre följder af dagar, såsom motswarande weckor eller månader, skulle under dessa twå år möjligen wisa några gemensamma allmänna drag i afseende på wäderleken, och detta icke för en ensam ort, utan för det widsträckta landet i allmänhet. Men ware härmed huru som helst. Senare tiders noggranna iakttagelser hafwa emellertid otwetydigt ådagalagt, att månskiftena icke utöfwa någon märkbar inflytelse hwarken på wäderleken i allmänhet eller ens särskildt på temperaturen wid jordytan. Dermed har äfwen allt skäl upphört att längre bibehålla wäderleksuppgifterna i Almanachan, emedan de numera icke kunna anses hafwa någon den ringaste betydelse för allmänheten. I wåra grannländer Norge och Danmark hafwa utaf samma skäl wäderleksuppgifterna blifwit borttagna ur dessa länders Almanachor.
Ovanstående text representerar en avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1870 till Stockholms, Götheborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 14-17 Januari 2011. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a. svårtolkad text.
Om skogens wigt och wård.
Av: N. J. Andersson.
Redan i Almanachan för år 1859 har frågan om skogarnes inflytande på klimatet och jordens fruktbarhet blifwit i en särskild uppsats behandlad.
Man har der sökt wisa, att all erfarenhet gifwer wid handen, huruledes på de ställen och i de länder, der förr befintliga skogar utrotats, jordens förmåga att frambringa skördar blifwit allt mindre, klimatet allt ogynnsammare och, i stället för naturens forna rikedom, en allt större fattigdom inträdt. Vi se detta i främmande länder och äfwen i åtskilliga af wåra egna landskap, såsom i Bohuslän och den del af Westergötland, der de hemska ”swältorna” nu framställa den tröstlösa bilden af en ofruktbar stenöken, men der fordom yppig ekskog frodades och i dess skydd och skugga en wälsignelserik odling. Och nogsamt bekant lärer wäl wara, att mångenstädes i wårt land en beklaganswärd skogssköfling ännu pågår, likasom ock att i spåren af densamma följer en märkbar försämring af klimatet och jordens alstringsförmåga.
Det är nämligen alldeles klart, att skogen, likasom en stark mur, hindrar luftströmmen, så att denna antingen måste söka sin wäg högre upp eller hejdas och med förminskad hastighet stryka fram öfwer de fält, hwilka befinna sig inom eller bakom skogen. Då derjemte luftströmmarne i allmänhet befordra wattnets afdunstning från de kroppar som de beröra, särdeles under den warmare årstiden, så se wi häri förklaringen, ej allenast hwarföre ett regn, som efterföljes af blåst, ej medför de wälgörande werkningar det annars skulle hafwa wisat, emedan en stor del af det nedfallna wattnet åter bortföres i form af wattenånga, utan och hwarföre, ju mera blottad på skog en mark blifwer, desto mera utsättes den för möjligheten att hastigare eller långsammare uttorkas. Wi weta dessutom, att genom wäxternas bladytor, isynnerhet om sommaren, bortdunstar en stor mängd watten från de af rötterna upptagna flytande näringsämnena; skogarne bidraga derföre genom sina löf= eller barrkronor till att åstadkomma regn, såsom allmänt kändt är.
Om wåren uppwärmes skogen långsammare än den kala marken; is och snö, som befinna sig i skogen, smälta mindre hastigt, och de häraf bildade smärre wattendragen fortfara derföre längre och sprida fuktighet till närliggande slättland; men i skoglösa nejder blir jordytan om wåren snarare uttorkad, så att de späda wäxternas rötter förtwina. Under sommaren är afdunstningen från trädens bladmassor större; den swalka, som deraf uppkommer, mildrar hettan från solens strålar; men der ingen skog finnes, påskyndar en torr sommar wäxternas brådmognad, och den törstande jorden gifwer misswäxt, de yttersta jordlagren bortblåsas snabbt och de nakna bergen framstå, sanden kringföres, bildar samlingar och betäcker fält särdeles wid hafskusterna, källorna, som förr sprungit upp i skogens skydd, utsina och med dem rännilar och bäckar. Och medan om hösten luften längre bibehåller sig warm i skogen än utom densamma, så rasa då öfwer skoglösa trakter ohejdade stormar, bringande kyla och förstöring med sig. Af hwad wigt den wärmande skogen är om wintern torde kanppast behöfwa ens antydas. Alla känna wi sanningen af ordspråket: ”Skogen är fattigmans tröja.”
Då det nu alldeles tydligt så förhåller sig, att skogen allestädes i wäsentlig mån utöfwar ett wiktigt inflytande på ett lands klimat och således äfwen på dess fruktbarhet, samt att, jemwäl af andra orsaker, få naturalster äro så oumbärliga för menniskan som skogen, huru wäl bör den då ej wårdas, icke allenast såsom en rikt gifwande källa till gagn för den enskilde, utan ock såsom något, som i wäsentlig mån utgör wilkoret för allas wälbefinnande och förkofran. Då dessutom det är wäl kändt, att ju nordligare ett land är beläget, desto strängare och mera omskiftande är dess klimat, så är det företrädeswis der som skogens wärde bör fullständigt inses och dess wård betraktas såsom en nationens dyrbara angelägenhet. Och då slutligen en ökad folkmängd också ökar behofwet af skogsprodukter, samt det åtgår mansåldrar, innan skog ånyo kan skördas, så är det af oafwislig wigt, ej allenast att skogens afkastning med förstånd må begagnas, utan jemwäl dess bestånd och förökande befordras, der detta ej kan anses hindra en nyttig odlings framsteg.
Huru man bör afwerka sin skog beror naturligtwis dels på dess läge och beskaffenhet samt på dess widd och täthet, dels på de olika behof, som den skall fylla. Det i wårt land mest brukliga sättet är den så kallade blädningen, hwilken härstädes tywärr ofta utföres så planlöst, att man allt efter omständigheterna än här än der borttager de lättast åtkomliga träd, som man till olika ändamål anser sig behöfwa, hwaremot de sämre träden qwarlemnas; skogen blir häraf ojemn, de yngre träden öfwerskärmas af äldre och hämmas härigenom i sin tillwäxt, hwarjemte bristen på större öppna platser gör, att ungskog företrädeswis bildas af gran, som under uppwäxten älskar skugga, och att tallen derigenom undantränges.
I den gleshuggna skogen få stormarne större tillfälle att härja, och ofta nog ser man, att genom owarsamt betande de unga plantorna alldeles förstöras. Man har derföre föreslagit åtskilliga andra mera ändamålsenliga eller bättre ordnade sätt för skogshushållningen, nämligen att årligen afwerka blott en del af skogswidden i mån af skogens återwäxt, så, att om man till exempel beräknar denna återwäxt kunna ske på 100 år, så indelas skogen i 100 årshyggen, hwarigenom man, efter att hafwa afwerkat det sista eller det 100:de hygget, skulle kunna ånyo börja med det första, som då har fullwuxen skog. Eller ock afdelas skogen i wissa större lotter, hwaraf hwar och en under ett wisst antal år (eller afwerkningsperiod) afwerkas; t. ex. en skog med 100=årig återwäxt indelas i fem 20=åriga periodhyggen.
Fördelarne af ett sådant hushållssätt, som man i allmänhet kallat trakthuggning, äro utan twifwel ej allenast att skogens framtida bestånd i förening med dess högsta möjliga afkastning härigenom betryggas, att träden blifwa ungefär af samma ålder på hwarje huggplats samt rakare och qwistfriare, gifwande en större wirkesmassa, utan äfwen att återwäxten af tallskog derigenom underlättas, att stormar ej inom skogen kunna göra så stor skada, samt att plantornas fredande för betande och skogsafforslingen derwid blifwer beqwämare. Man har beräknat, att i en så skött skog, der man hwarje 20:de eller 25:te år, eller ännu bättre årligen på 1/20:de eller 1/25:tedel af skogen, utgallrat många öfwerskärmade träd till stängselwirke, bränsle, m. m. och härigenom på tunnlandet borttagit tusentals öfwerskuggade mindre stammar till hwarjehanda ändamål, likwäl wid mognadstiden har 400 till 500 fullwuxna träd på tunnlandet, en i sanning betydlig egendom, wunnen genom klok hushållning!
Denna trakthuggning kan dock ej med fördel genomföras af andra, än af dem, som ega widsträcktare och jemnare skogar, eller i andra orter än sådane, der smärre wirke, som genom trakthuggningen erhålles, kan afsättas eller anwändas. Man har då såsom det tjenligaste skogsafwerkningssättet, ej blott för de norra orterna, utan ock för smärre hemmansegare, förordat den så kallade ordnade blädningen. Vid detta hushållningssätt, som ock närmast öfwerensstämmer med naturens eget, afwerkas en wiss del af skogen under ett wisst deremot swarande antal år, dock så, att derunder blott det behöfliga eller afsättliga wirkeslaget afwerkas, och det öfriga qwarlemnas för att ytterligare tillwäxa. Då derjemte, såsom sig bör, afwerkningen är grundad på och öfwerensstämmer med hwad skogen årligen tillwäxer, och skogsmarken, genom de träd som qwarlemnas, aldrig helt och hållet beröfwas skydd af wäxande skog, så betryggas härigenom skogens bestånd, förutsatt likwäl att lämpliga åtgärder för återwäxt ej försummas. Ty det som i fråga om skogens wård måste framhållas och åläggas såsom det allra wiktigaste är, att befordra återwäxten i de huggna trädens ställe, hwilket kan ske genom naturens egen eller menniskans åtgärd.
Det förra (eller hwad man wanligen kallar sjelfsådd) befordras derigenom, att man på den afwerkade platsen qwarlemnar jemte det afhuggna riset, som sedan wid fröår afbrännes, ett antal af 40 till 50 fröträd på tunnlandet någorlunda jemnt fördelade, eller ock genom att lemna skog wid årshyggets sidor, hwarifrån frön föras till det afwerkare stället. De späda plantorna erhålla wisserligen wid detta förfaringssätt erforderligt skydd och skugga af moderträden, men erfarenheten har dock ådagalagt, att återwäxten af skog härigenom merendels blir ofullständig och ofta allt för länge fördröjes. Stundom förgår nämligen en längre tid mellan hwarje fröår, marken öfwerwäxes af ljung och andra skogs= och lundwäxter, fröträden wräkas ej sällan omkull af stormar, och när slutligen ett fröår inträffar, blir marken ej alltid jemnt besådd af fröträden. Det är derföre nödwändigt att på de ställen, der ej plantor genom sjelfsådd uppkommmit, hjelpa under medelst sådd af insamladt skogsfrö.
Säkrare och hastigare ledande till målet än sjelfsådden är sådd för hand, som werkställes, der afwerkningen skett, äfwensom i alla luckor och kala ställen i skogen. Härwid är först nödigt att förskaffa sig dugligt frö. Mogna, ännu ej öppnade kottar af barrträden insamlas om wintern. Om wåren utbredas dessa antingen på rengjorda berghällar eller backsluttningar, eller ock på särskilda lafwar med täta bottnar, så att af solwärmen kottefjällen öppna sig och fröen utfalla. Man kan ock utklänga kottarne i en under stugans tak upphängd låda med tät botten, der de af wärmen utklängda fröer nedfalla. Björkfrö samlas i September, alfrö i November, ek= och bokollon i October. Sjelfwa sådden werkställes, sedan marken derför blifwit uppluckrad, wanligast om wåren, först på torrare ställen och lämpligast genom rutsådd, hwilken är så wäl den billigaste som den, som bäst lämpar sig till wåra oftast stenbundna skogsmarker. Rutorna upptagas då allt efter markens beskaffenhet till olika widd (10 qwadrattum till 2 qwadratfot) på ett afstånd af 4 till 6 fot. Man begagnar sig härwid af en klohacka eller träkrake af gran med qwarsittande 2 tum långa grenar, och jorden uppluckras några tum djupt; smärre frön nedmyllas här öfwer hela ytan, om den är liten, då 10 till 15 frön af tall eller gran komma på hwarje ruta; men om rutan är större, t.ex. af 1 qwadratfots widd, så nedmyllas en nypa frön, innehållande 20 till 30 stycken, endast i midten af rutan. Fröen böra ej komma djupare än 1/4 tum ned i jorden, hwilken derefter lindrigt tilltrampas. På detta sätt kan man med 4 till 5 dagswerken beså 1500 till 2000 rutor på tunnlandet, hwartill ej behöfwer anwändas mera än 2 till 3 skålpund frö, och uppkomma blott några plantor i hwarje ruta, får man skog nog att sedan gallras efter behof.
Björk= och alfrö sås i med aska efter afbrändt ris uppblandade rutor af 3 qwadratfots widd, i hwar och en af hwilka tre eller fyra gånger mer frö utsås än här ofwan är nämndt. Ollon af ek nedsättas i med en käpp gjorda hål af 2 till 3 tums djup och på 2 till 3 fots afstånd, men bokollon sättas blott 1 tum djupt.
Säkrast af alla sätt för skogens hastiga och jemna återwäxt är dock skogsplanteringen. Visserligen kunna stundom plantor erhållas från sjelfwa skogen, der uppkomna af sjelfsådd, men bäst är dock alltid att uppdraga dem i särskilt derför inrättade plantskolor. Sådana böra anläggas på ställen, der skogen några år förut blifwit afwerkad, med ett ej för torrt och ej mycket sluttande läge, och afses för att frambringa plantor, som sedan skola utsättas med eller utan widhängande jordklimp.
Man begagnar sig på olika ställen af olika sätt för anläggningen af plantskolor och utsättningen af de plantor, som man der uppdragit. För skolor, från hwilka man will hemta plantor att utsätta med jordklimp, uppluckras jorden till 1 eller 2 tums djup med en klohacka, eller ock hopföres och uppbrännes ris på platsen för den blifwande plantskolan, hwilken derigenom göres tjenlig för emottagande af frö. Detta utsås sedermera jemnt öfwerallt, hwartill erfordras 3/4 skålpund barrträdfrö på ett kappland, hwarifrån 3,000 till 4,000 plantor kunna erhållas. Då tallplantorna hunnit en ålder af 3 och granplantorna en ålder af 4 år, upptagas de så, att jordklimp medföljer hwarje planta, medelst en spade af 5 decimaltums längd och 1 1/2 decimaltums bredd. De utsättas derefter med 5 till 6 fots mellanrum uti gropar, hwilka till samma form och storlek som jordklimpen blifwit upptagne med samma spade å den plats, hwarest skog skall uppdragas.
Man kan ock utsätta plantor utan jordklimp, hwilket understundom är billigare, men ej så säkert. För detta ändamål måste plantskolan beredas omsorgsfullare, såsom ett trädgårdsland. Sedan jorden blifwit sålunda beredd, utmärkas derstädes, såningslinier på 5 till 7 tums afstånd från hwarandra, hwilka linier upptagas i jorden, till omkring 1/2 tums djup och 1 tums bredd. Uti dessa rännor sår man nu fröen så tätt, att 15 till 20 läggas på 1 tums längd samt sedan nedmyllas till 1/4 tums djup.
Under sin uppwäxt hållas plantorna rena från ogräs och wattnas när stark torka inträffar. Tallplantor utsättas wid 2 eller 3 års ålder, men de af gran wid 3 eller 4 år. Vid utplantering af tall, som sker om wåren, begagnar man sig af sättjärn i form af en planteringspinne, sådan den brukas af trädgårdsmästare, eller wanlig jernstör, hwarmed göras hål af 5 till 6 tums djup, eller uppluckras jorden till erforderligt djup uti wanliga planteringsgropar. Sedan man, efter att hafwa upptagit plantorna, bundit dem i knippor samt nedsänkt rötterna i lerwälling, så löstagas de en efter annan och hängas i det med jernet gjorda hålet, som sedermera uppfylles med blandad sand och mylla, hwarefter jorden lindrigt tilltrampas omkring dem. För granplantor anwändes mest knipp=plantering på så sätt att, sedan de ur plantskolorna upptagits genom att på ömse sidor om plantraden nedskjuta spaden snedt och upplyfta dem uti en till 2 fots långa prismatiska sträckor, man wid deras utsättning afskiljer dessa remsor uti knippen, innehållande 3 till 5 plantor hwardera med så mycken widhängande jord som möjligt. Plantgroparne upptagas med hacka och göras skålformiga samt temligen wida, men ej synnerligen djupa.
Som emmelertid detta sätt medför åtskilliga olägenheter för plantornas goda utbildning, brukar man ock omskola 2=åriga plantor och sedan utsätta dem uti något djupare gropar. Att efter planteringen de utsatta plantorna måste efterses, och att man må förhindra att de af kreatur afbetas, torde falla af sig sjelft.
Man har beräknat, att i wårt land åtgå närmare 9 millioner famnar wed till bränsle samt ungefär 2 millioner famnar till byggnads= och slöjdwirke samt för utskeppningen, men att skogen ej förmår att, utan äfwentyr för sitt bestånd, afkasta mera än wid pass 5 millioner famnar, hwaraf måste följa, att skogskapitalet årligen minskas med omkring 6 millioner famnar. Lägger man härtill, att högst betydliga widder skogsmark årligen beröfwas sin trädbeklädnad genom swedjning och skogseldar, samt att skogens bestånd undergräfwes genom många unga träds borttagande, så att ej mindre än 15 millioner på 4 år till telegraf= och grufstolpar utförts, så wisar det sig klart, att en ändamålsenlig hushållning med skogen måste uppfattas såsom en sak af allra högsta wigt, ej allenast derför, att skogen ger oss medel att fylla så många af wåra nödwändiga behof, utan äfwen derföre, att den utöfwar ett så betydligt inflytande på wår fädernejords förmåga att frambringa närande skördar.
Ovanstående text representerar en avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1870 till Stockholms, Götheborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 14-17 Januari 2011. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a. svårtolkad text.
Övrigt
Format: Sedes, 16:o, ca 11,5 x 9,5cm.
Bindning: Trådhäftad.
Antal sidor: 48.
Pris: 14 ÖRE. Priset på almanackor under det svenska monopolet 1749-1972 fastställdes av regeringen och dryga böter väntade den som försökte stegra priset. Ovan nämnda pris var gällande för alla häftade upplagor 1859-1918.
Varianter:
Övrigt: Första året som väderleksuppgifter inte längre förekommer i almanackan. Istället finns nu även uppgifter om planeternas upp- och nedgång på månadssidorna. Också första året som enbart datum enligt den nya stilen finns.
Information om ev. felaktigheter i almanackan , förekomst av varianter eller liknande uppgifter mottages tacksamt.