Almanach 1869

Almanach För Året Efter Frälsarens Christi Födelse 1869. Till

a ) STOCKHOLMS Horisont belägen vid 59 grad. 20 ^1/2 min. Polhöjd.

b ) GÖTHEBORGS Horisont eller 57 grad. 42 min. Polhöjd och 24^1/5 tidsminuters Meridian=skillnad Wester om Stockholms Observatorium.

c ) LUNDS Horisont eller 55 grad. 42 min. Polhöjd och 19^23/60 tidsminuters Meridian-skillnad Wester om Stockholms Observatorium.

Efter Hans Kongl. Maj:ts Nådigste stadgande, med uteslutande privilegium, utgifwen af Dess Wetenskaps=Akademi.

Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.

Ex. säljes, häftadt och skuret, för 14 öre K:mt.

De olika horisontupplagorna har identiskt innehåll om inget annat anges nedan.

Konungahuset	2
Förmörkelser	3
Tecknens bemärkelse	3
Månadskalendarium med solens och månens upp- och nedgång, väderleksuppgifter	4
De större Planeternas gång och lysande år 1869	28
1869 Års Marknader	29
Förteckning på marknader, som hållas i Norge år 1869	34
Tabell öfver Norska, Danska och Finska silfvermynt	35
Om skydd för wilda djurarter	37
Underrättelser för Korrespondenter*)	45
Kungörelse ang. priset på almanackor	46
Tabell över bewäringsskyldige	47
Förteckning över försäljningsställen	48

Om skydd för wilda djurarter.

Av: C. J. Sundevall.

All jagt har ursprungligen warit fullkomligt fri för en och hwar, och inskränkningar deruti hafwa först då kunnat komma i fråga, när menniskor tillegnat sig eganderätt öfwer wissa stycken land. Till de äldsta jagtförordningar höra således föreskrifter angående jagt och fångst af djur och foglar på andras mark, och dylika förekomma t. ex. i Romerska lagen, sådan den skriftligen affattades på 500=talet.

Jagtförordningar uppkommo derefter i Frankrike och Tyskland. Redan på 700=talet, före Carl den stores tid, hade både Falkjagten och den Stora jagten (på större djur) derstädes utbildat sig såsom en kär sysselsättning för Furstarna och Adeln, uti hwilkas hofhållning jagtbetjeningen utgjorde en wäsendtlig del. Äfwen bland de andlige, inom och utom klostren, funnos wäldige jägare, hwilket föranledde flera gånger upprepade förbud för dem att jaga; först med hundar, redan på 500=talet; sedan äfwen med falkar. Ett af dessa förbud utfärdades af kyrkomötet i Tessin, 850. All jagt blef på dessa tider snart ett privilegium för Furstarna och Adeln, hwilket war i hög grad tryckande för den öfriga befolkningen, som war beröfwad all rättighet att jaga, och hwars skördar hotades med ständig fara från både willebråd och jägare. Men de som åtnjöto detta privilegium, begagnade det så flitigt, att brist på willebråd uppstod, och man blef betänkt på att skydda de jagtbara djuren för fullkomligt utrotande.

Hos oss förblef jagten, i anseende till landets beskaffenhet, med stora, obebodda skogstrakter, skäligen fri, ganska länge efter de nyss nämnda tiderna. Men åtskilliga föreskrifter finnas dock redan i wåra gamla landskapslagar, hwilka på 12= och 1300=talen erhållit det skick, hwari wi nu känna dem, Så t. ex. innehåller Östgöta=lagen, i Bygda=balken Cap. 36, föreskrifter om fångsten af Djur (Bäfwer) på andras mark; om Björnfångst wid skall; om Wargskall såsom en skyldighet, samt om jagt efter Rådjur och Elg. Märklig är den i Swea=lagarna påbjudna fredlysningen under sommaren af Ekorre, som genom de allmänna Lands=lagarna (1347 och 1442) utsträcktes äfwen till Mård och Lekatt; utan twifwel med afseende på pelswerkshandeln. Äfwen gjordes efterhand några inskränkningar i jagtfriheten derigenom, att wissa djur förklarades för Kungsdjur, som fingo jagas allenast af Konungen.

Sålunda är Rå (Rådjur) på anf. st. i Östgöta=lagen förklaradt för Kungsdjur, hwars fällande war wid 3 marker silfwer i böter förbudet; ett förbud som i nämnda Landslagar upprepades med högre böter. I Östgöta=lagen omtalas på anförda ställe jagten efter Elg såsom fri för en hwar; men i Magnus Eriksons lag af år 1347, förbjudes Elgjagt under hela året, i hela Swerige, utom i Dalarna, Helsingeland, Gestrikland, Wärmland och Dalsland, hwarest Elg fick jagas från Fastlagen till Olsmessa (29 Juli). Ännu år 1621 blef jagten efter Swan wid lifsstraff förbjuden på 10 mil omkring Stockholm, såsom uteslutande tillhörig Konungen. En annan inskränkning bestod deruti, att all jagt i Kungsparkerna wid betydligt vite förbjöds, hwarom redan finnes stadgadt i lagen af 1347 (Kungs=B. 30). Men hela Öland blef år 1572 af Johan III gjordt till Kunglig jagtpark med uttrycklig föreskrift, att alla hundar derstädes skulle hafwa en fot stympad, och der jagt efter nyttiga djur första och andra gången umgäldes med böter, men tredje gången, af adelsman med förlust af dess jordagods, af ofrälse med lifwets förlust. Äfwen Åland blef Kunglig jagtpark. Likwäl uppkom icke hos oss ett allmänt jagtförbud till förmån för adeln förr än under och efter 30=åriga=kriget, då man tyckes hafwa erhållit närmare kännedom om förhållandet i Tyskland.

År 1647 utkom en jagtstadga, som förböd alla opriviligierade (ofrälse) bruket af jagtgewär, så wäl bössa som båge, till jagt efter nyttigt willebråd. Föröfrigt förböds allt fällande af högdjur samt skjutande eller fångande af nyttig fogel mellan Midfastan och Olofsmessan, utom i skärgårdar, der sjöfågel äfwen den tiden fick med nät fångas. Men en ny jagtstadga, af 1664, förbjöd de ofrälse äfwen bruket af giller, nät och fällor för nyttigt willebråd.

I skärgårdarna tilläts likwäl att skjuta och fånga sjöfogel. Genom båda dessa jagtstadgarna fridlyses ”Rapphöns” och ”Åkerhöns” under hela året för alla opriviligierade. Dock tyckas dessa stränga bestämmelser icke hafwa blifwit så noga efterlefda. Fråga om jagträttigheten förekom derefter på Riksdagarna 1731 och 34, utan att kunna afgöras, och 1734 års Lag förbigår nämnde bestämmelser. Den innehåller ; deremot, uti Byggn.=B. Cap. 23, en jagtstadga, som handlar allenast om skadedjur och roffoglar, hwilka ”hwar man må skjuta och behålla”; om skallgång och Warggårds hållande såsom en skyldighet för jordägare, samt om belöning i penningar för fångad eller dödad Björn, Warg och Räf.

En ny period i jagtens historia hos oss börjar med 1789, då, genom Gustaf III:s Skatteköpsförordning (af 21 Febr.), skattebonde fick uttrycklig rättighet till jagt på egen mark. Derefter utkom en särskild jagtstadga af d. 30 April 1808, hwarigenom äfwen kronobonde fick rätt att jaga på egen mark. Denna stadga påbjuder fridlysning i hela landet från d. 15 Mars till och med Juli månads slut för flera djurarter, nemligen: Elg, Kronhjort, Dofhjort, Rådjur, Wildren och Swan, samt Tjäder, Orre, Hjerpe och Snöripa. För Gräsänder war fridlysningstiden en månad kortare, och Rapphöns fingo jagas allenast under Augusti, September och October.

Sedan folkmängden ganska mycket tilltagit och betydliga förbättringar af skjutgewären blifwit gjorda, isynnerhet genom det allmännare bruket af knallhattslås på 1820=talet, kunde jagten blifwa mera förödande än förut, och då det märktes, att flera slags willebråd betydligen aftogo i mängd, blef det angeläget att tänka på medel till förekommande af deras fullkomliga utrotande. Till följe häraf utgafs en ny jagtstadga af d. 21 Oct. 1864, som gör ansenliga ändringar i det som förut warit antaget.

Det inses lätt att man, med bibehållande af en inom wissa gränser inskränkt jagt, kan lemna det werksammaste skyddet åt de jagtbara djuren derigenom, att de lemnas i fullkomlig fred under sin fortplantningstid och att denna fred, åtminstone för wissa djurarter, får fortfara till dess ungarne öro utwuxne eller så försigkomne, att de kunna hjelpa sig sjelfwa, hwilket isynnerhet gäller om fogelarterna, hwilkas ungar blifwa nära fullwuxna på 2 till 4 weckors tid. Men då fortplantningstiden inträffar wid olika årstider hos skilda djurarter, så måste ock olika fridlysningstider bestämmas för dem. Flera slags djur behöfwa ock skydd äfwen om wintern, då de äro lättast att förstöra. Efter dessa grunder antog den nya stadgan, i § 12, följande fridlysningstider, nemligen:

för	Elg……………………………….	fr. o. m.	1 Oct.	t. o. m.	10 Aug.
”	Hjort, Rådjur, Wildren, Hare…………………………….	”	16 Mars	”	10 Aug.
”	Bäfwer…………………………	”	1 Nov.	”	10 Juli
”	Swan, Gräsand, Ejder, samt Enkel och Dubbel Beckasin……………………….	”	16 Mars	”	10 Juli
”	Rapphöns och Moripa…	”	1 Nov.	”	10 Aug.
”	Tjäder, Orre, Hjerpe, Fjäll= ripa och Dalripa…………….	”	16 Mars	”	10 Aug. *)

Föröfrigt lemnar denna jagtstadga all behöflig frihet i utöfwandet af jagt. En hwar må på egen mark sköta sin wildafwel efter eget godtfinnande och anwända de jagtsätt han behagar, så wida ej dessa äro försåtliga och wådliga för menniskor eller husdjur.
__________
^{*) Det må likwäl erinras, att den Kongl. Jagtstadgans bestämmelser, kunna, såsom i dess § 12 säges, förr eller sednare komma att undergå förändringar till följd af ortsförhållanden eller andra orsaker. Ofwanstående uppgifter om de förbudna tiderna för jagt kunna alltså endast så länge tjena till efterrättelse, som de förblifwa oförändrade; och är det för hwar och en ganska lätt att erfara, när dylika förändringar inträda, alldenstund kungörelser derom uppläsas i Rikets alla kyrkor.}

Men för att gifwa wigt åt stadgandet om fridlysningstiderna bestämmas följande answar för öfwerträdelser af dem: (§ 22) ”Jagar någon djur, som i § 12 nämnes, under den tid då jagt efter sådant djur är förbjuden, böte från och med tio, till och med twåhundra R:dr. Om djuret derwid blifwit dödadt eller fångadt, ware äfwen detsamma förwerkadt” ”War det Elg eller Bäfwer, som under slik förbuden tid dödats, sårats eller fångats, må dock böterna ej sättas lägre än etthundra femtio Riksdaler”. Äfwen den som köper eller mottager wildt under förbjuden tid blir underkastad lika answar.

Rofdjur och Roffoglar må när som helst dödas; men endast för de större och skadligare bland dem utfästas belöningar, nemligen: (i § 20) för Björn, Warg, Lo, Järf och Räf, samt för Örn, Berguf och Dufhök. Äfwen Katt, som anträffas i i skog eller hage, må saklöst dödas (§ 19). Wildt löpande Kattor äro nemligen förstörande rofdjur för mindre willebråd, såsom ungarna af Harar, Skogsfogel, Änder m. m.

De flesta af de här ofwan uppräknade fridlysta djuren äro sådana som finnas i landet under alla årstider och således kunna jagas under hela den tillåtna tiden: men några bland fogelarterna äro mer eller mindre bestämdt flyttfoglar, som icke, eller blott sällan, träffas hos oss under den kalla årstiden. Detta är händelsen med Swan, Gräsand och Ejder, samt isynnerhet med Beckasinerna, som tillbringa wintern i Afrika eller södra Europa. De tre öfriga hålla sig då till en stor del i hafwet, närmare wåra kuster, der öppet watten finnes. Jagten på dessa arter blir härigenom betydligen inskränkt, men den tid då de äro borta, upptages dock i stadgan såsom tillåten jagttid, emedan ingen skada är skedd i fall en eller annan af dessa foglar skulle om wintern påträffas och dödas. Ehuru dessa fogelarter flytta bort från wårt land under en betydlig del af året, så tillhöra de dock detta land och böra skyddas under fortplantningstiden, emedan det är en wälbekräftad sanning, att dessa, så wäl som flyttande djur i allmänhet, årligen, efter sina långwäga winterresor, pläga återwända till de trakter, hwarest de äro födda, och i synnerhet till dem, hwarest de redan fortplantat sig. Ett och annat yngre par kan dock, ofta nog, söka sig ett nytt hemwist på något afstånd från födelsebygden.

Orsaken hwarföre ingen belöning anses böra utdelas för dödandet af de flesta mindre arterna bland Rofdjur och Roffoglar, är icke blott den att de äro mindre skadliga, utan i synnerhet att deras lefnadssätt är sådant, att ehuru de någon gång kunna förorsaka oss en mindre skada, äro de dock under wanliga förhållanden wida mera nyttiga än skadliga, och böra således icke onödigtwis förföljas eller utdödas. Sådana äro alla de små arterna, hwilka hufwudsakligen lefwa af råttor och möss, som både inomhus och ute på sädesfält samt i trädgårdar och planteringar göra en wida större skada än den som rofdjuren kunna åstadkomma, ehuru de arbeta mera fördolda, hwarigenom den skada de förorsaka mindre synes.

Till de anförda, för oss nyttiga rofdjuren, hörer Wesslan (eller Lekatten), som wäl är, för sin ringa storlek, både stark och grym, och som dödar allehanda, äfwen wida större djur, men dock mest råttarter, hwilka oftast och i största mängd förekomma. – Derjemte böra wi nämna Gräflingen (eller ”Gräfswinet”), om hwars besynnerliga lefnadssätt kan anföras, att, ehuru han är ett werkligt rofdjur, förtär han dock äfwen rötter, bär och nedfallna frukter, bi= och humlekakor, till och med getingbo med larver eller flygfärdiga ungar, widare sniglar, mask och insekter, ormar, äfwen de giftiga, grodor o. d. – Ännu wida mera nyttig är Igelkotten (wanligen kallad Piggso eller Piggswin), hwars lefnadssätt har någon likhet med Gräflingens; men han håller sig blott till djurisk föda, och är, för sin storlek, en werklig storätare. Han är, oaktadt sitt klumpiga utseende, en skicklig råttjägare, gör stor förödelse på gräsmask och andra insektlarver, som wistas i och på marken, äter med begärlighet ormar af alla slag, utan att skadas af huggormarnas bett, och förtär utan skada de giftigaste insekter t. ex. Spanskflugan.

Ej mindre nyttiga för oss är Ugglorna, hwilka alla hufwudsakligen lefwa af möss. Blott den största bland dem, Ufwen (eller Bergufwen) kan anses skadlig, då han ofta nog fångar Harar, större Skogsfågel m. fl. af de wilda djur som menniskan gerna will behålla för egen räkning, äfwensom ett och annat bland tamdjuren, såsom Gäss, Höns, Lam o. s. w. Helst tyckes dock äfwen han fånga större råttarter. – De wanliga Kattugglorna, som äro betydligt mindre, tyckas icke tillgripa foglar annat än i nödfall och äro således föga eller icke skadliga för tamhönsen såsom mången tror dem wara. Tornugglan bor inne uti dufslagen, utan att der göra den ringaste skada på Dufworna eller deras ungar; men alla Uggle=arterna förstöra en otrolig mängd råttor och möss, både ute på fälten och inne i städer och byar. Det skulle icke wara möjligt för oss att utomhus förgöra blott en ringa del af det antal små skadedjur, som de mindre rofdjuren döda för att af dem lifnära sig.

Flera andra roffoglar, utom Ugglorna, äro på samma sätt nyttiga och ersätta derigenom mångfaldigt den skada de stundom kunna göra oss. Detta gäller isynnerhet om de s. k. Wråkarna, så wäl den wanliga Muswågen (eller Qwidfogeln) som den nordiska arten, hwilken har befjädrade fötter. Desse förtära, utom möss. äfwen grodor o. d., men ehuru de någon gång, då de ha ungar, kunna förgripa sig på en Orrkyckling, Rapphöna, Gåsunge o. d. göra de dock tillräcklig nytta för att böra skonas. – Om Gladan gäller ungefär detsamma, och ännu mindre skadlig är Bi= eller Wesphöken, som dertill är mindre allmän. Något mera skada göra wäl en del af de öfriga mindre roffåglarna, såsom Sumphökarne och de större Falkarterne: men de förekomma icke allmänt. Lärkfalken och Sparfhöken äro wäl både allmänna och ganska rofgiriga, men de jaga nästan blott Sparf= och andra småfoglar.

Den lille, rödaktige Tornfalken, som plägar bo i kyrktorn och under tak, hörer till de oskadligaste af alla, då han mest förtär större insekter, möss o. d. och oftast lefwer i fred tillhopa med Sparfwarna. – De för oss mest skadlige roffoglarne äro Örnarne, och i synnerhet Dufhöken, som är temligen allmän och kan anses för den djerfwaste bland wåra roffoglar. Endast för dessa, de mest skadliga arterna bestämmer den nya jagtstadgan skottpenningar.

Dessa roffoglar kunna igenkännas på följande märken:

Dufhöken är nära alnslång; dock hannen wid pass 3 tum mindre. Wingarne räcka knappt öfwer halfwa stjertens längd, då de hållas tryckta intill kroppen och 4:de wingpennan är längst. (På alla wåra öfriga lika stora roffoglar nå wingarna nära ut mot stjertspetsen). Färgen är äfwen grå. Undertill äro de äldre hwita med tätt stående swartaktiga twärstreck; de yngre äro undertill gulhwita med långsgående, swartaktiga fläckar; således ganska olik med de äldre.

Örnarne äro de största bland roffoglarna, omkring 1 1/2 aln långa, och äro genom denna storlek wäl igenkänliga.

Bergufwen är försedd med 2:ne tydliga fjädertofsar, på hufwudet, öfwer ögonen, och är nästan så stor som en Örn, ehuru kortare, blott något öfwer alnslång. Den wanliga, lilla Hornugglan, som äfwen har fjädertofsar på hufwudet, men blott är 13 a 15 tum lång, bör ej ofredas.

Af hwad här i korthet anfördt, torde enhwar inse, huru wigtigt det är att gifwa ett skydd åt de jagtbara djuren och foglarna, och äfwen åt månget djur, som man af gammal fördom orätt hållit för skadligt. På det att wårt land för framtiden må få behålla hwad som ännu återstår af dess forna rikedom på willebråd, bör derföre enhwar dertill bidraga, att jagtstadgans nu gällande bestämmelser, så wäl som de förändringar deri, som Kongl. Maj:t kan pröfwa lämpligt att påbjuda, må med noggrannhet iakttagas.

---

Ovanstående text representerar en avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1869 till Stockholms, Götheborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 10 Januari 2024. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a. svårtolkad text.

Format: Sedes, 16:o, ca 11 x 9 cm.
Bindning: Trådhäftad.
Antal sidor: 48.

Pris: 14 ÖRE. Priset på almanackor under det svenska monopolet 1749-1972 fastställdes av regeringen och dryga böter väntade den som försökte stegra priset. Ovan nämnda pris var gällande för alla häftade upplagor 1859-1918.

Varianter:

Övrigt: Sista året som väderleksuppgifter förekommer i almanackan. Istället läggs i följande almanackor uppgifter om planeternas upp- och nedgång till på månadssidorna. Också sista året som datum enligt den gamla stilen förekommer.