Almanach 1868

Almanach För Skott=Året Efter Frälsarens Christi Födelse 1868. Till

a ) STOCKHOLMS Horisont belägen vid 59 grad. 20 ^1/2 min. Polhöjd.

b ) GÖTHEBORGS Horisont eller 57 grad. 42 min. Polhöjd och 24^1/5 tidsminuters Meridian=skillnad Wester om Stockholms Observatorium.

c ) LUNDS Horisont eller 55 grad. 42 min. Polhöjd och 19^23/60 tidsminuters Meridian-skillnad Wester om Stockholms Observatorium.

Efter Hans Kongl. Maj:ts Nådigste stadgande, med uteslutande privilegium, utgifwen af Dess Wetenskaps=Akademi.

Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.

Ex. säljes, häftadt och skuret, för 14 öre K:mt.

De olika horisontupplagorna har identiskt innehåll om inget annat anges nedan.

Konungahuset	2
Förmörkelser	3
Tecknens bemärkelse	3
Månadskalendarium med solens och månens upp- och nedgång, väderleksuppgifter	4
De större Planeternas gång och lysande år 1868	28
1868 Års Marknader	29
Förteckning på marknader, som hållas i Norge år 1868	34
Tabell öfver Norska, Danska och Finska silfvermynt	35
Om Sädesbergningen	37
Kungörelse ang. priset på almanackor	46
Tabell över bewäringsskyldige	47
Förteckning över försäljningsställen	48

Om Sädesbergningen.

Den tid, då säden skall inbergas, är för landtmannen af största wigt. Årets förhoppningar om en god skörd äro i hög grad beroende af wäderleken under denna tid, och lönen för landtmannens uppoffringar och mödor bestämmes till wäsendtlig del af, huruwida torka eller regn härwid äro rådande samt af det sätt hwarpå sjelfwa sädesbergningen utföres. De wackraste och mest lofwande skördar kunna under wåtår gå förlorade eller så skadas till beskaffenheten, att deras wärde derigenom högst betydligen förringas, och icke endast för jordbrukaren utan för hela landet är det derföre en sak af stor wigt att tillse, huruwida icke äfwen under wåtår sädesskördarne kunna i möjligaste måtto bewaras och skyddas från förstöring. Wi wilja derföre tillse, hwad hwarje klok hushållare i detta fall kan och bör åtgöra för att genom ändamålsenliga åtgärder wid sädesbergningen befordra sädens bewaring från att skadas.

Der eldrior saknas, måste den skurna säden uppställas till torkning å åkern, innan den införes i sädesladan. Det är allmänt kändt, hurusom bruket härwid är högst olika uti olika landsorter. På slättlandstrakterna uppsättes säden wanligen uti ”långskylar”, uti skogstrakterna, särdeles i medlersta delarna af landet, begagnas täckta ”trindskylar” eller ”sädesrökar”, under det att annorstädes och i synnerhet uti de norra orterna det är wanligt, att säden uppsättes till torkning på hässjor. För wårsäden brukar man derjemte här och der anwända s.k. ”snesning”. Man kan äfwen stacka säden på åkern och täcka den, då sålunda bildas en sorts ”stackskylar.”

Wi wilja tillse, om begagnandet af det ena eller andra af dessa bergningssätt kan medföra mera eller mindre trygghet wid sädesskörden, samt i hwad mån landtmannen genom klokhet och omtanka kan bidraga till en lycklig utgång af sitt skördearbete.

Långskylar äro de enklaste och lättaste att sätta, och det är på de sädesrika slättlanden som man finner detta skylningssätt nästan uteslutande begagnadt. Sädeskärfwarne uppresas i långa rader parwis med axen stödda emot hwarandra. Höstsäden sättes i öppna långskylar, d.w.s. utan betäckning; wårsäden uppställes deremot uti täckta långskylar, sålunda att räfset (lösingen) lägges ofwanpå skylarne till betäckning af axen å de i skylen uppställda sädeskärfwarna. Uti långskylar torkar säden helt hastigt, och är wäderleken gynnande, kan hon inköras inom få dagar efter det hon skurits. Detta, jemte lättheten att uppsätta skylarna, utgör bemälde bergningssätts företräde framför de andra; men olägenheterna, som åtfölja detsamma, äro å andra sidan ganska stora. Wid regnwäder skadas skörden lätt, särdeles den i öppen skyl satta höstsäden, som derwid gror och skämmes. Wid blåswäder falla långskylarne omkull och måste omsättas, likaså då de af ihållande regn nedtryckas och sammanpackas. För deras omsättning erfordras då icke obetydligt arbete, och mycken säd spilles härwid. Att i regnår begagna detta skylningssätt är det oklokaste jordbrukaren kan göra. Han äfwentyrar derigenom att få sin sädesskörd förstörd, och den klagan, som allmänt höres under wåtår, att säden skadas af regnet, har till wäsendtlig del sin grund uti detta så föga betryggande skylningssätt. Som det alltid är osäkert, hurudan wäderleken kan blifwa efter säden skurits, är det rådligast att icke begagna sig af detta skylningssätt, utan i stället wälja något af de andra bergningssätten, som lemna större trygghet för skördens bewaring.

Trindskylar anwändas allmänt i Nerike och Södermanland samt på åtskilliga andra orter. De uppsättas sålunda: Sädeskärfwarne ställas på rotändan så tätt intill hwarandra som möjligt, med axen uppstående och hoplutande. Skylen kan wara större eller mindre, men bör wara wäl sammanpackad. Göras skylarne för stora, så torka de långsammare; sättas de deremot för små, så stå de mindre säkert under storm. Lämpligast är att göra dem omkring 6 fot i genomskärning wid marken. Sedan skylen är hopsatt, sammanslutas axen och ombindas med ett halmband. Derefter gör man en hatt af twå sädeskärfwar, sålunda att dessa hopläggas jemt med rotändarna och hopbindas med ett starkt band, så nära axen som möjligt: sedan brytes hattkärfwen wid bandet, så att stubbändarne af halmen wändas tillbaka öfwer axen, hwilka, då hatten sättes öfwer skylen, komma inåt de andra axen samt täckas jemte dessa af hattbandets jemt utbredda halm, som når rundt omkring öfwersta delen af skylen. Det hål, som genom hattkärfwens wändning blir uti dennes midt, täckes med en annan mindre hatt, som sättes med axen hängande nedåt på den förra. Båda hattarne fastbindas slutligen med halmband, som läggas i kors öfwer hwarandra och fästas wid skylens yttre sädeskärfwar. Å en sålunda ordentligen uppsatt sädesskyl täckas de undra bandens ax af hattarna, och dessa äro genom deras ställning äfwen till en del skyddade för skada genom regn, alldenstund detta lätt afrinner och hatthalmen snart torkar wid inträffande blåswäder.

Ett annat, äfwenledes godt sätt för sädesskylning är anwändandet af s. k. krakrökar. Dessa sädesskylar, som allmänt brukas i Småland och der äfwen endast kallas ”rökar”, uppsättas sålunda: I raka linier utefter åkrarna nedsättas på längre eller kortare afstånd från hwarandra efter sädens större eller mindre bördighet, störar eller krakar. Omkring hwar och en sådan ställas 12 sädeskärfwar, sålunda att twå personer, som werkställa skylningen, taga hwar sin kärfwe, hopwika och sammanlägga axen samt ställa derefter kärfwarna midt emot hwarandra på hwar sin sida om kraken. På samma sätt sättas twå andra kärfwar midt emellan de förra, äfwenledes på hwar sin sida om kraken. Widare likaledes fyra kärfwar utanför de fyra första. Derefter fyra kärfwar midt emellan (uti öppningarne emellan) de förut uppställda åtta, hwarefter slutligen hatten påsättes, bildad af 4 sädeskärfwar (hattneker), som trädas på kraken, sedan hwardera kärfwen förut blifwit på midten (wid bandet) bruten, så att han, när han blifwit uppträdd på kraken, kommer att hänga öfwer de undre kring stören uppställda kärfwarna. Hattkärfwarne göras stora och utbredas efter påsättningen med stråändarna, så att de wäl täcka den undre säden. Första hattkärfwen (hattbandet) lägges med stråändan åt öster och med axen åt wester; den andra med stråändan åt söder och axen åt norr, den tredje med nedre ändan åt wester och den öfre åt öster, samt den fjerde med stråändan åt norr och axen mot söder. De fyra hattkärfwarne täcka de undre kring kraken uppställda, hatten täcker till hälften sig sjelf, och de båda sista hattkärfwarna, som ej äro täckta, ligga med axen mot öster och söder samt torka efter inträffadt regn lätteligen wid första blås= eller solskenswäder. En omsorgsfullt uppsatt ”röke” eller krakskyl står ganska länge mot regn utan att skadas, och om wid längre inträffande regnwäder säden i hattbanden skulle gro, så tagas hattbanden jemte lösingen (som sedan den blifwit hopräfsad, instickes mellan kärfwarna uti röken) särskildt och aftröskas utan blandning med de oskadda skylkärfwarna; på detta sätt får man den mältade eller grodda säden för sig, och densamma kan med fördel anwändas till gröpning och utfodring åt husdjuren, under det man erhåller den oskadade säden oblandad och tjenlig så wäl för eget behof till bröd m. m. som till afsalu.

Stackskylar hafwa för höstsäd äfwen blifwit med framgång anwända och göras sålunda: Eftersom säden skäres och bindes, sammanföras och uppsättas sädeskärfwar till så stor myckenhet, att stacken uti botten blir omkring 1/5 mindre än längden af en kärfwe. De mot hwarandra uppställda sädeskärfwarne tillpackas wid marken, men sättas löst intill hwarandra i toppen, på det de icke må hopfalla till en alltför spetsig form, hwilket skulle wara hinderligt för påläggningen af täckningskärfwarna och för torkningen; ty för denna sednare är det förmånligast, att sädesaxen stå så fritt och luftigt som möjligt. Sedan stacken blifwit satt, täckes den med sädeskärfwar, hwilka läggas med axändarna i midten af stacken och något öfwer hwarandra, samt med rotändarna öfwerskjutande stackens sidor, så att de bilda likasom en takfot. Midt uti denna sålunda bragta betäckning nedföres en stör, som är tillspetsad uti båda ändarna och dubbelt så lång som en af sädeskärfwarna. På denna stör trädes en ut= och inwänd hattkärfwe, så behandlad som beskrifwits wid trindskylarna. Denna hattkärfwe utbredes så, att den bildar ett tak öfwer stackens midt, och ofwanpå densamma sättes en mindre som ej brytes, utan kommer att med axen hänga ned öfwer förra hattkärfwen, hwars öppning den sålunda tilltäcker. Om man af slagtröskad halm gör den sista öfwerst sittande hatten, så blifwa inga ax obetäckta, och kunna sistbemälde små hattar, om de wid sädens inkörning särskildt tillwaratagas, begagnas flere år å rad. – Råg och hwete, uppsatta i sådana stackskylar, kunna oskadade förwaras under flera weckors ihållande regn, ja till och med lemnas stående ute på åkern, tills sent på hösten eller början af wintern; dock är det klart, att åkerfältet härwid ej bör wara insådt med klöfwer eller gräs, emedan detta skulle qwäfwas och gå ut, då det en så lång tid komme att wara täckt af säden uti stackskylarna.

För wårsäd är det lämpligast att densamma antingen snesas eller hässjas.

Snesningen tillgår sålunda: Man har i beredskap jemntjocka, 5 alnar långa, wäl rensade och i båda ändar hwässta störar (krakstörar, snesstörar), hwilka nedsättas djupt och stadigt uti jorden, i raka linier längs efter åkrarna. På den sålunda uppsatta stören trädes först en kärfwe, så att stören från rotändan går midt igenom kärfwen, som med rotändan föres ned till marken och med axen blir stående upprätt. Derefter trädas, så många kärfwar som rymmas i liggande ställning på stören, så att denna går midt igenom banden. De på stången uppträdda kärfwarne uppbäras af den nedersta upprättstående fotkärfwen, och hänga alla med axen i en lutande ställning mot söder. Genom detta skylningssätt kommer aldrig något ax att hwila på jorden; axen i bottenkärfwen äro skyddade af den ofwan liggande första kärfwen, och denna samt alla widare följande hafwa sina ax så hängande, att wid regn detta lätt afrinner, och att de wid inträffande solskens= och blåswäder snart torka. Detta skylningssätt är ganska ändamålsenligt och de orter, der man allmännare begagnar sig af detsamma, har man sig nogsamt bekant, att wårsäden, sålunda uppsatt till torkning, kan ganska länge motstå oblid wäderlek utan att skadas. Märkligt är det, att under benämningen ”Swenska skylningssättet”, detta finnes kändt och med god framgång begagnadt uti Skottland, der jordbruket står mycket högt. Uti wårt brödraland, Norge, är snesningen ock allmän. Den förtjenar att blifwa äfwen hos oss allmänt begagnad, synnerligast för korn och hafra. De på stören uppträdda kärfwarne hafwa den ställning, att de af regn näppeligen kunna skadas, då detsamma lätt afrinner från de med topparne nedåt lutande sädeskärfwarna, hwilka täcka fotkärfwen, så att denna är skyddad. Under långwarig nederbörd kan regnet wäl tränga sig in längs efter krakstören uti sädeskärfwarna, så att halmen deraf möjligen kan något unkna; men ytterst sällsynt är det, att sjelfwa säden å ordentligen uppsatta snesar tager skada, hwarför detta skylningssätt kan anses fullt betryggande äfwen under mycket swårt bergningswäder.

Att hässja wårsäden brukas allmänt uti åtskilliga af de norra orterna. De härtill begagnade hässjorna äro antingen enkla eller dubbla, i hwilket sednare fall twänne uti lutande ställning mot hwarandra uppsatta och sammanbundna hässjeställningar lemna tillfälle till sädens upphängning med topparna af sädeskärfwarna inåt och rotändan utåt, hwarigenom hässjan, som öferst täckes med råghalm – eller i brist deraf med räfsset eller lösingen – bildar ett tak öfwer den i axen eller wipporna sittande säden, som på detta sätt är skyddad för regnet. Dessa dubbla hässjor äro wida ändamålsenligare och bättre än de flerstädes brukliga enkla hässjorna, som antingen uppställas med å härtill gjorda stolpar upplagt gärdselwirke, eller byggas fasta inwid ladorna och af så ansenlig höjd, att sädeskärfwarne med särskildt hisswerk firas upp till de öfre hässjestängerna der de läggas och packas med toppändarne hängande nedåt i lutande ställning. Sådana fasta och höga hässjeställningar brukas allmänt i Norrland. Då säden på dem upplagts, är det någorlunda wäl sörjdt för dess bewarande; men ännu bättre skyddas den uti dubbla sädeshässjor, sådana som ofwan beskrifwits samt nyttjas t. ex. i wissa trakter af Dalarne, och genom hwilka man kan, äfwen under det swåraste bergningswäder, bibehålla säden oskadad, allenast den ej warit wåt, då den upplagts i hässjan.

Ärter och wicker böra alltid antingen sneskas eller hässjas. För torkning af ärter begagnar man å wissa orter runda torkställningar eller s.k. ”ärtkasar”, som uppbyggas af mot hwarandra i cirkelform uppställda gärdselstörar, hwilka, med öfre ändarne hopställda, med nedre ändarne i en ring eller cirkel uppsättas på åkern, så att härigenom bildas en större ihålig kägla, å hwilken ärterna uppläggas. Uti wissa orter, t. ex. i Roslagen, har man på särskildt härtill afstängda ”hässjegårdar” dubbla fasta hässjor uppförda wid hwarje gård till bergning af ärtskörden. De sålunda uppförda hässjorna kunna i flere år utan ombyggnad begagnas, om nödiga reparationer efter hand å dem werkställas. Enkla hässjor nedtagas årligen, och om wirket för dem, såsom sig wederbör, före hwarje winter upplägges under tak, så kan detsamma i många år anwändas, utan att nytt sådant behöfwer anskaffas.

Ett mellanting emellan långskylning och hässjning är följande för råg och hwete enkla och ändamålsenliga bergningssätt: Man uppsätter längs efter midten af åkern en ställning af gärdsel och stör, sålunda att störarne, såsom wid hägning å wanlig gärdesgård, nedsättas parwis, men på ett afstånd af 2 till 3 alnar emellan hwarje par, efter grofleken af gärdslet, hwaraf första hwarfwet lägges horisontalt halfannan till twenne alnar ifrån marken, på band gjorda af en lock af den nyskurna säden, som wiras omkring störarna, så att axen blifwa hängande. Till ungefär lika höjd öfwer detta gärdslehwarf, mer eller mindre efter sädens längd, upplägges ännu ett dylikt af stadigt wirke, på starka band. På båda sidor om den nedre stången ställas sädeskärfwarne helt tätt, bundna, som wanligt, på midten af kärfwen. Samtidigt bindes ett behöfligt antal kärfwar, att upphänga på den öfwersta stången. Dessa sednare, som böra wara små, med ett hårdt band nära wid stubbändan, benas sedan midt itu, samt upphängas helt tätt, och bilda sålunda ett ganska godt halmtak öfwer den undre säden. Axen på de undre kärfwarne, sitta alldeles skylda af de öfre nedhängande, hwilkas ax, såsom nedåt wända, icke kunna synnerligen skadas af regnet, och då alltsammans likwäl är löst, kan hwarje windflägt obehindrat spela in och upptorka den fuktighet, som möjligen kunnat intränga. Slutligen upplägges räfsset (lösingen) aldra öfwerst, och skulle hässjan synas luta åt någon sida, bör man med en och annan gärdselstång uppstödja densamma. Då säden sålunda är uppsatt, kan man äfwen anse den bergad och skyddad, så att hon ej tager skada. Man behöfwer ej, som annars, liksom stjäla in några halftorra lass mellan regnskurarna, utan kan man i lugn wänta med inkörningen, tills tjenlig wäderlek inträffar och säden fullkomligen upptorkat. Är torkställningen tom, så afskärer man med en skarp knif banden, införer och tröskar dem lika med det andra. Materialierna och arbetskostnaden wid denna method äro obetydliga i jemförelse med den fördelen att få sin gröda wälbehållen under tak.

Då wanligen wid skörden man måste afwakta torkwäder, för att skära och skyla, kan man nu göra detsamma fastän halmen är wåt; och har man blott i god tid, innan säden börjat mälta på åkern, uppsatt densamma, kan man sedan wara säker, att den, äfwen i swåraste wäderlek, lider wida mindre skada, än om den qwarstått oskuren. Mången torde föreställa sig, att en orimligt stor mängd stör och gärdsel till detta hässjnings= eller skylningssätt åtgår. Detta är likwäl ej fallet; man kan sätta kärfwarna helt tätt, och ett försök skall snart wisa, att ett par hundra alnars sträcka rymmer en owäntadt stor mängd säd; så att den gärdesgård, som stänger bondens kalftäppa, nedtagen och på detta sätt anwänd, om ingen annan tillgång dertill gifwes, skulle oftast förslå att från förskämning rädda hans sädesgröda.

Der man har eldria underlättas och tryggas sädesskörden derigenom högst wäsendtligen. Säden kan i rian införas så fort den blifwit bunden, och jordbrukaren är alltid tryggad att kunna få bewarad så mycken säd han hinner ria.

Af eldrior finnas flera slag, mer eller mindre fullkomliga samt lämpliga för större och mindre jordbruk. De enklaste och för allmogens behof bäst anpassade äro de Finska riorna, som äfwen finnas flerestädes hos oss och kunna uppföras till ganska billigt pris. Genom sådana eller andra fullkomligare ribyggnader kan alltid jordbrukaren wara tryggad att få för årets behof wäl torkadt och godt utsäde, hwilket är en högst wäsendtlig sak, ty af utsädets beskaffenhet bestämmes äfwen till stor del skördens. Uti regnår skördadt och före sådden ej torkadt utsäde lemnar alltid en swag sädesbrodd och ofta misswäxt, hwartill kommer att under wåtår säden, der rior saknas, oftast ej hinner inbergas och aftröskas nog tidigt för att kunna begagnas till utsäde wid den tid, då sådden borde ske. Saknar jordbrukaren ria och eger han ej tillgång till gammal god och fröbar utsädesråg, utan nödgas efter ett regnår så sin sent skördade och bulna säd, så kan misswäxt swårligen undwikas – och största skadan efter ett regnår är wanligen den, att följande årets sädesskörd merendels utfaller högst ofördelaktigt. Wi hafwa från föregående åren många exempel härpå, och jordbrukarne borde häraf lära sig inse wigten att hafwa fullgod spannmål till utsäde i förråd från det ena året till det andra, eller ock göra sig utwäg att köpa sådan för den händelse den egna skörden härtill ej skulle wara lämplig. Genom eldrior kan behofwet af utsäde m.m. alltid lämpligen och säkert fyllas, och de som bygga sig sådana rior, winna äfwen den icke ringa fördelen, att de wanligen till höga priser kunna afyttra utsädesspannmål till sina grannar och andra, hwilka ej ega rior och sålunda wid ogynsamt bergningswäder ej kunna af sina egna sädesskördar erhålla fullgodt utsäde.

Bruket af eldrior kan sålunda ej annat än förordas, men ingalunda kan man påräkna, att sädesskördarne alltid skola kunna räddas genom dessa byggnader; ty i de trakter, der sädesodlingen bedrifwes uti en större utsträckning, kan omöjligen all säden rias, åtminstone ej på höstarna eller wid den tid hon skall inbergas. Emellertid kan mycket af sädesskörden räddas från förstörelse genom eldrior, och önskligt wore att sådana för sädesbergningen wigtiga byggnader blefwe allmännare äfwen hos oss, synnerligast uti skogstrakterna, der de utan stora kostnader kunna uppföras och der man ej behöfwer köpa det för deras uppeldning nödiga bränslet.

Af hwad ofwan anförts framgår äfwen, att den säd, som man ej har tillfälle att ritorka, kan genom omsorgsfull skylning, snesning eller hässjning förwaras, så att hon af oblid wäderlek ej skadas. Det beror till wäsendtlig del på jordbrukarens omtanke och påpasslighet, huru skördearbetet lyckas, och den, som omsorgsfullt sköter sin hushållning, kan wanligen, äfwen under ogynsamma år, rädda sina skördar.

---

Ovanstående text representerar en avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1868 till Stockholms, Götheborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 08-12 Mars 2014. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a. svårtolkad text.

Format: Sedes, 16:o, ca 11 x 9 cm.
Bindning: Trådhäftad.
Antal sidor: 48.

Pris: 14 ÖRE. Priset på almanackor under det svenska monopolet 1749-1972 fastställdes av regeringen och dryga böter väntade den som försökte stegra priset. Ovan nämnda pris var gällande för alla häftade upplagor 1859-1918.

Varianter:

Övrigt: