Almanach 1851

Almanach För Året Efter Frälsarens Christi Födelse, 1851. Till

a ) STOCKHOLMS Horisont, belägen wid 59 grad. 20 ^1/2 min. Polhöjd,

b ) GÖTHEBORGS Horisont, Eller 57 grad. 42 min. Polhöjd och 24^1/5 tids minuters Meridian=skillnad Wester om Stockholms Observatorium.

c ) LUNDS Horisont, Eller 55 grad. 42 min. Polhöjd, och 19^23/60 tids minuters meridian-skillnad Wester om Stockholms Observatorium.

Efter Hans Kongl. Maj:ts Nådigste stadgande, med uteslutande privilegium, utgifwen af Dess Wetenskaps=Akademi.

Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.

Ex. säljes, häftadt och skuret, för 4 Skillingar B:ko (4 Skill. B:ko i Lunds horisont)

De olika horisontupplagorna har identiskt innehåll om inget annat anges nedan.

Konungahuset	2
Förmörkelser	3
Tecknens bemärkelse	3
Månadskalendarium med solens och månens upp- och nedgång, väderleksuppgifter	4
De större Planeternas Gång och Lysande År 1851	28
STOCKHOLMS Post=Taxa // GÖTHEBORGS POST=TAXA // Posternas afgång ifrån LUND Jemte den förnyade Bref=Taxan (för respektive upplaga)	29
Underrättelser utur Kongl. Post=Ordningarne*	32
1851 Års Marknader	33
Förteckning på de marknader, som hållas i Norrska till Swerige gränsande orter år 1851	39
Kort framställning om de hufwudsakligaste kroppsliga sjukdomar, hwilka härleda sig från ett omåttligt bränwinsbruk	40
Om wården af lemningar från forntiden	44
Tabell över bewäringsskyldige	46
Kungörelse ang. priset på almanackor	47
Förteckning över försäljningsställen	47

Kort framställning om de hufwudsakligaste kroppsliga sjukdomar, hwilka härleda sig från ett omåttligt bränwinsbruk.

Av: M. Huss.

De sjukdomar och krämpor, som uppkomma hos sådana personer, hwilka ihållande och omåttligt begagna bränwin, och hwilka sjukdomar mer eller mindre uteslutande bero af bränwinets missbruk, äro mångfaldiga till antal. Bland dem angifwas här endast i korthet de wigtigaste och hufwudsakligaste, för att tjena till en warning för dem, som öfwerlämna sig åt detta missbruk, i den tro att det är oskadligt, eller att uppgifterna om skadligheten äro alltför öfwerdrifna. Man tycker sig nemligen finna, att många af dem, hwilka omåttligt begagna bränwin, ändå under längre tid behålla en synbart god helsa, och härpå grundar ofta suparen sin åsigt om superiets oskadlighet. Det är wäl sant, att åtskilliga menniskor af skapelsens herre erhållit en så stark kropp, att den kan motstå bränwinets skadliga werkningar; dock är detta oftast mera skenbart än werkligt, ty om en dylik, till helsan som det tyckes stark, supare tillfälligtwis angripes af en hetsig sjukdom, dukar han derföre wanligen under, hwilket han sannolikt ej skulle gjort, om han förut fört ett måttligt och ordentligt lefnadssätt. Dessutom har ock den ena menniskan större förmåga att uthärda det skadliga, än en annan; det är likwäl ej derföre antagligt, att den till kroppen starka alltid går fri; äfwen han kan falla, ehuru sednare, än den swage; men då han faller, sjunker han ock desto djupare, hastigare och ohjelpligare.

Låtom oss wid betraktandet af suparens sjukdomar, steg för steg följa deras utvecklig, denna gång dock endast inom området af de kroppsliga förrättningarne; likwist bör denna framställning ej så förstås, som skulle hwarje omåttlig supare hafwa lidit eller lida af alla de sjukdomsyttringar, som nu komma att anföras; twertom förekomma de ej så ofta hos en och samma person förenade, utan hos den ena finnas några, hos en annan, andra af dessa yttringar öfwerwägande.

För att så tydligt och åskådligt som möjligt framställa gången af dessa sjukdomars utveckling, så låtom oss antaga att en person, som warit till dryckenskapslasten hemfallen, men som återwändt till ett bättre lefnadssätt, sjelf omtalar de lidanden han utstått.

”Jag började wid 20 års ålder först förtära bränwin till måltiderna; wid detta måttliga bruk höll jag mig i 10 år, endast att jag under dessa år en och annan gång öfwerlastade mig. Efter 30:de året kom begäret på mig att supa äfwen mellan måltiderna, och från oförsiktigheten, att ifrån början gifwa wika för detta begär, härleder sig allt det elände, som sedan hemsökt mig. Jag hade stark kropp och mitt arbete försörjde mig rikligen; den mängd bränwin jag förtärde utgjorde nu 5 a 6 supar dagligen; allt oftare och oftare öfwerlastade jag mig, så att jag ej sällan kom full i säng till nätterna.

Wid 37 eller 38 års ålder började jag egentligen erfara första uppkomsten af min sjukdom. Jag hade wäl förut känt, att jag fått hwad man kallar dålig mage, wärk, spänningar och qwal under bröstet, dels med, dels utan slemmiga kräkningar, särdeles på morgnarne, äfwensom att jag blifwit darrande i händer och armar; men då allt detta häfdes för tillfället genom en sup, antingen ensam, eller bättre blandad till en kopp kaffe, så anade jag ej att det kunde härleda sig från bränwin, utan att jag ansåg det wara hwad man i allmänhet kallar nerfswaghet. Under julen hade jag nu lefwat mer än wanligt oordentligt, och supit så att jag sluteligen blef rubbad till förståndet; jag anfölls af den sjukdom som kallas fyllerigalenskap.

Sedan jag härifrån blifwit till helsan återställd, erfor jag först huru min sjukdom förhållit sig, att jag warit wild och rasande, slagit sönder och förstört allt som jag kunnat komma åt, misshandlat min ömma hustru, oupphörligt pratat och ropat på djeflar och den onde, samt tyckt mig i strid med åtskilliga djur, än wilda, än tama. Efter denna sjukdom kände jag mig förslappad och förswagad, hwarföre jag åter började tillgripa bränwinet, för att, som det kallas, stärka mig. Nu inställde sig först en darrning och skälfning i hela kroppen, mest på morgnarne eller då jag försökte något anstränga mig, sedan började jag blifwa swag i armar och ben, så att jag ej mera kunde ihålla med arbete som förr. Ju mer jag försökte stärka mig med bränwinet, ju swagare blef jag; det började skymla för mina ögon, ofta kände jag swindel; jag fick en besynnerlig oro i mina ben, likasom om myror skulle krypa under skinnet; denna oro kom mest mot nätterna, samt hindrade mig då från sömn. Sömnen blef dessutom dålig, störd af drömmar och ofta nog af ohyggliga föreställningar, äfwensom af smärtsamma ryckningar och sprittningar i fötter och ben. Efter hand ökades swagheten i armarne och benen, äfwensom i händer och fötter tills jag slutligen blef förlamad, borttagen, så att jag jemt måste ligga, utan att sjelf kunna röra mig; jag kunde nu mera sjelf hwarken föra glaset till munnen eller äta.

Min hustru, som hitintills under flera månader, då jag ej mer kunnat arbeta, sökt genom ansträngdt arbete förtjena födan, äfwen för mig, måste nu ej endast ensam anskaffa uppehället, utan äfwen mata mig som ett wärnlöst barn, der jag i sängen låg, förlamad och usel.

Då hennes krafter och helsa började swigta, då det mesta af wårt bohag war pantsatt eller bortsålt, då sökte jag och erhöll inträde på sjukhus. Här blef jag wäl af läkaren gjord uppmärksam på att min uselhet berodde på ett omåttligt supande, men jag trodde honom ej tillfyllest. Efter trenne månaders wistande på sjukhuset, lemnade jag det till helsan fullt återställd och med föresats att för framtiden endast supa måttligt. Det war endast en kort tid af några månader, som denna måttlighet warade, ty begäret att berusa mig blef allt starkare och starkare, tills jag slutligen föll och öfwerlämnade mig deråt. Länge dröjde det ej förr än de fordna sjukdomsyttringarne ånyo inställde sig; sex månader sedan jag lemnade sjukhuset låg jag åter i sängen förlamad, men denna gång ännu sämre, ty känseln war ock borta, jag war känsellös i händer och fötter, och, jag borde blygas omtala det, mina orenligheter afgingo i sängen utan att jag wisste af det.

Ånyo intagen på sjukhuset blef jag ännu en gång frisk; denna gång med full tro att min sjukdom berodde på bränwinets missbruk, och med föresats att fullkomligt afsäga mig dess bruk. Denna föresats höll jag samwetsgrant, oaktadt under en oaflåtlig strid mot begäret, i 4 månader, tills jag en gång gaf wika, att endast smaka på bränwinet; men efter detta första smakande blef mig begäret öfwermäktigt, jag började åter först måttligt supa, och snart derefter omåttligt. Följderna läto ej länge wänta på sig, dock woro de denna gång något olika mot förut; wäl blef jag darrande och swag, men de swindelanfall jag förr haft blefwo nu starkare, så att jag föll omkull och förlorade sansningen samt anfölls under detta sanslösa tillstånd af fallandesot eller fallsjuka med ohyggliga ryckningar.

Dessa anfall af fallandesot kommo allt oftare och oftare, slutligen ej sällan 2 a 3 gånger dagligen. Yttersta nöd och elände hade nu inkommit i mitt hus, ty min kära hustru hade af sorg och grämelse blifwit sjuklig och förmådde ej mera arbeta; jag insåg min uselhet, insåg att alla de lidanden jag genomgått endast woro följder af bränwinsmissbruket, att jag således sjelf war enda orsaken dertill; jag började blifwa swårmodig och grubblande, tyckte mig wara en så, både af Gud och menniskor, förkastad warelse, att det wore bäst att taga lifwet af mig, ty jag kände inom mig att min lott i ett kommande lif ej kunde wara någon annan, än fördömelsen. I denna sinnesstämning besökte jag en Herrans tjenare, yppade för honom mitt hjerta och begärde tröst i min nöd; denne förstod mig ej, ty han fördömde endast och förbannade mitt förflutna lefnadssätt utan att söka läka de samwetssår, som frätte mitt innersta; jag blef endast ännu mera förtwiflad. Nu war jag bragt till det yttersta; tanken på sjelfmord blef mer och mer rådande, jag kände mig snart ej besitta kraft mera att emotstå den; då jag beslöt att ännu en gång försöka få tröst och hjelp i religionen. Den religionslärare jag nu wände mig till, förstod mig, utwecklade för mig försoningens milda lära; jag fann hos honom tröst och kraft att ändra mitt lefnadssätt; jag bortlade bränwinet, sökte hjelp i bönen då begäret wille åter uppwakna, och denna hjelp swek mig aldrig mera. Följden häraf war att fallandesoten uteblef, helsa och styrka återkommo, jag erhöll åter arbetslust och arbetsförmåga, trefnaden och den husliga sällheten återwände till mitt hem. Sedan 10 år prisar jag nu dagligen Gud för min omwändelse, under tacksägelse för den nåd mig så oförtjent blifwit tilldelad.”

Ovanstående text representerar en avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1851 till Stockholms, Götheborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 18-20 Juli 2013. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a svårtolkad text.

---

---

Om wården af lemningar från forntiden.

Fäderneslandets fornlemningar, ätthögar, grafrör, stenläggningar af åtskillig form, runstenar samt andra resta hällar och minneswårdar, ruiner af kyrkor, slott och andra gamla byggnader, äro genom genom Kongl. Förordningen af d. 17 April 1828 fridlysta från all slags åwerkan. Den som rubbar en sådan fornlemning, måste, när tillgreppet åtalas, återställa den i sitt förra skick. Om någon för odling eller annat ändamål önskar att få bortrödja en fornlemning, skall han anmäla sin önskan hos Konungens Befallningshafwande och afwakta Kongl. Maj:ts bifall.

Många ätthögar och andra fornlemningar förstöras af skattsökare, i hopp att finna guld eller silfwer. Detta är dock förspild möda, ty man finner der wanligtwis icke annat än lerkrukor, aska och ben, redskap, wapen af sten, ben, koppar eller jern, pärlor och andra simpla prydnader af ringa penningwärde. Deremot hittas ofta wid odling, grushemtning m. m. i jorden, utan spår af begrafning, samt i sjöar, mossar och åar, dyrbara skatter af guld och silfwer, såsom gamla mynt, ringar, spännen, kedjor m. fl. smycken , hela eller sönderhuggna, i forntiden nedlagda att skyddas för tjuvar och fiender eller af wåda förlorade. Sådana fynd skola ofördröjligen lemnas till närmaste Kronobetjent eller på Landskansliet, för att Kongl. Maj:t och Kronan hembjudas. Hwad som af Kronan löses, betalas med fulla wärdet och en åttondedel deröfwer, således wida högre än guldsmeder och så kallade silfwerköpare kunna betala. Det som icke inlöses, återställes kostnadsfritt och kan sedan säljas till hwem som helst.

Den som sådant fynd icke åt Kronan hembjuder, utan nedsmälter, undandöljer eller åt andra föryttrar, skall, utan ersättning mista hwad han af fyndet äger i behåll och böta dubbla wärdet af hwad han nedsmält, undandöljt eller försålt. Äfwen fornsaker af ringare penningewärde, såsom wiggar, yxor, hammare, knifwar, spjut, pilar, swärd m. fl. gamla wapen och werktyg, af sten, ben, bronz och koppar eller jern, samt spännen, ringar, kedjor, pärlor m. m. af bronz, glas, bernsten och andra ämnen skola på samma sätt hembjudas Kronan, som derför gifwer lämpelig betalning, allt efter som sakerna äro wäl bibehållna eller sällsynta.

Hittaren bör noga akta att icke något sönderbrytes, skrapas eller på annat sätt skadas, hwarigenom wärdet förminskas. Det som hittas på olika ställen bör ej sammanblandas. Om prydnader finnas, sittande på ben, tyg, läder m.m., böra dessa ämnen medfölja, då fyndet insändes. Äfwen menniskoben och owanliga djurben, som träffas i forntidsgrafwar, mossor m.m. böra tillwaratagas och anmälas. I synnerhet böra hufwudskallar och bäckenben noga aktas att de ej sönderbrytas eller förkomma. – Gamla prydnader i kyrkorna, såsom katholska altarskåp och bilder, rökelsekar och andra gamla kärl, brudkronor, jemte öfrigt kyrkosilfwer, få icke förstöras eller försäljas, utan att förut Kronan hembjudas. Icke heller må gamla målningar på kyrkornas hwalf och wäggar utplånas eller öfwerkalkas, utan wederbörligt tillstånd, enl. Kongl. Circulairet till Consistorierna af d. 7 Dec. 1840.

Ovanstående text representerar en avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1851 till Stockholms, Götheborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 05-09 Maj 2011. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a svårtolkad text.

Format: Sedes, 16:o, ca 11 x 9 cm.
Bindning: Trådhäftad.
Antal sidor: 48.

Pris: 4 Skillingar B:ko. Priset på almanackor under det svenska monopolet 1749-1972 fastställdes av regeringen och dryga böter väntade den som försökte stegra priset. Ovan nämnda pris var gällande för alla häftade upplagor 1820-1858.

Varianter:

Övrigt: Prisuppgiften i förkortad form i upplagan för Lunds horisont ”4 Skill. B:ko”. Titelsida med ill. av solförmörkelsen den 28 Juli.