Almanach 1801 Til STOCKHOLMS Horizont

Almanach För Året Efter Frälsarens Christi Födelse, 1801. Til STOCKHOLMS Horizont, belägen wid 59 grad. 20 ^1/2 min. Pol=högd.

Efter Hans Kongl. Maj:ts Nådigste Stadgande utgifwen Af Dess Wetenskaps=Academie.

STOCKHOLM, Tryckt hos JOHAN PEHR LINDH.

Ex. säljes häft. och skurit för 1 s. 4 r. kopp. sl. eller R:g:m.

Konungahuset	2
Förmörkelser	3
Tecknens bemärkelse	3
Månadskalendarium med solens och månens upp- och nedgång, väderleksuppgifter	4
STOCKHOLMS Post=Taxa	28
Underrättelser utur Kongl. Post=Ordningarne	30
1801 Års Marknader, Uti Swea och Götha Riken, samt Finland	31
Underrättelse för Allmogen at bygga hus af Lerbruk	38
Kungörelse ang. priset på almanackor	48
Förteckning över försäljningsställen	48

Underrättelse för Allmogen at bygga hus af Lerbruk.
Af AXEL ADLERSPARRE, Ryttmästare.

---

Bristen på skog wisar sig tämmeligen allmän. På många orter kan nu mera nästan ingen mogen timmerstock fås, utan nödgas man bygga hus af så dåligt wirke, at de aldrig kunna bli waraktiga. Af upriktigaste wälmening för den talrikaste och minst bemedlade Klassen utaf bofaste Inwånare i wårt Land, wil man upgifwa et i Swerige nytt sätt at bygga Hus, som likna Stenhus, bli lika så warma och waragtiga, men kosta på de fleste ställen mindre än Trähus, efter man har materialerne nemligen Lera, Sand och litet Skräphalm för intet. Byggnadssättet är wäl bepröfwadt och hus redan bygde af nära 100 alnars längd och öfwer 30 alnars bredd*).

Sättet är följande:

Där man närmast intil byggnaden har tilgång på lera, upgräfwes den, sedan matjorden är wäl afskild. Nära därintil utses en rund plats, som ej sluttar åt någondera sidan. Där utbredes leran helt jämnt, och ofwanpå leran bredes wanlig mur=sand lika jämnt, så at bägge hwarfwens djuplek tilsammans ej öfwerstiger en half aln. Ingen slags lera är härtil oduglig utom den, som är blandad med mo=sand. Ju fetare leran är, desto mera sand tilblandas. Således tager man til blålera hälften sand; til röd= eller brunaktig lera blott tredjedelen sand, och til sandblandad eller mager lera, ännu mindre. En fet lera är benägen at spricka. Detta förekommes genom sandens spridning.

---

*) Hus af Lerbruk äro nu bygde i Skåne, Wästergöthland, Östergöthland, Nerike, Wästmanland och Upland, hos Herremän och Bönder, i Städer och på Landet, til både boningsrum och alla slags uthus.

Wanlig mur=sand blandar sig lättast med lera. Är sanden finare, så går mera åt och han blir swårare at under trampningen blanda jämt in i leran. Är sanden ej fri från sten, bör han kastas genom harpa. Så länge ler=murningen ej är allmännare bekant, bör man wid byggnadens början nyttja någon, som förstår at tilreda wanligt lerbruk, ty en sådan begriper bäst at blanda lera och sand efter deras olika beskaffenhet, och han ser säkrast när lerbruket genom trampningen blifwit wäl sammanblandadt, segt och stadigt. Sedermera begripes detta lika wäl af hwem som hälst wid första påseende. 

När lera och sand äro sålunda hwarftals utbredde, slås watten därpå under det några personer med skyfflar gräfwa igenom både sand och lera för at blanda bägge delarne med watnet. En stång=gård stänges kring platsen. Finnes tillgång på oxar, drifwas de in på banan helt lediga til trampning. Med pålar, slagne i marken, som beklädas med brädstumpar, göres midt på banan en liten botten, hwarpå ställes et barn att drifwa på oxarne och hindra dem at tränga ihop midt på. Äfwen ställes utikring några qwinfolk elller barn med långa piskor at mana på. Då oxarne äro owane at sålunda gå ledige, wisa de sig i början istadige och ostyrige, men de blir snart wana. Har man ej oxar, kunna äfwen hästar nyttjas, hälst oskodde, at ej marken må uptrampas.  Trenne föras i bredd af en gosse, som rider på den medlersta. Har man ännu 3:ne hästar, föras de likaledes efteråt. Naturligtwis går trampningen fortare ju flere kreatur man har. Ungkreatur och äfwen kor, som ej mjölka, kunna på korrtare stund föras i trampen. Kreaturen böra ofta hwila, wända och ombytas, at de så ömsom göra den trängre Cirkeln. Kreaturens fötter afsköljas efteråt. Utomlands werkställes denna beredning af murbruk wanligen med människofötter.

Man kan äfwen nyttja werktyg för at lätta tilredningen af murbruket. På en Cirkelrund bana gå 2:ne wältar efter hwarandra kring en stolpe. Dessa wältar äro smalare  åt ena ändan, alt efter banans widd, fullsatta med krokiga kuggar i skapnad af kofötter, och dragas af 2:ne par oxar eller hästar. Finnes trampen på någondera sidan wara fläcktals hårdare, än at den kan genomtrampas, påslås genast watten. Under det kreaturen hwila, upskottas rundt ikring banan den lera, som under trampningen gifwit sig ut, och kastas in på banan. Detta werkställes flere resor. När nu den , som wid trampen har tilsyn, hwilken tilsyn är af lika stor wigt, som sjelfwa murningen, finner at leran är med sanden så wäl blandad, at han med ögat ej kan urskilja någondera delen särskilt, ej heller mellan fingrarne känner någon oblandad lerklimp, utan massan öfweralt befinnes smidig, seg och sandblandad; då låter man kreaturen drifwa åt ömse sidor. 

Halmen bredes så tunt, at den knappast skyler banan. Därefter trampas åter tils halmen ej mera synes, och sålunda bredes halm 3 eller 4 gångor, i mån af lerans fetma. När halmen sista gången är nedtrampad och den sega massan fått den stadga, at kreaturens spår stå helt öpna: så är trampen färdig och kreaturen släppas ut. Halmen kan wara längre eller kortare. Den går i alla fall sönder under trampningen och piskas wid murningen til små stumpar. Dess nytta är at binda och torka. Har man ej altför få kreatur i mån af banans storlek, så är trampningen förbi på en dag;  och af högst 3:ne sådane trampar, som hafwa 20 famnars omkrets, bygges en stor bondbyggning.

Sedan kreaturen äro utsläppte, trampas spåren igen efter dem. Af den halm, som til nästa trampning skal nyttjas betäckes banan till half alns tjocklek. Därigenom hindras murbruket at hårdna för solsken eller starkaste sommarwärma, och det underhålles sålunda brukbart i flere månader. En fattig Bonde eller Torpare kan på detta wis bygga med mindre antal personer och följakteligen umbära främmande hjelp, som kostar honom både dagspänning och förplägning, ty hans omständigheter beror det nu at bygga antingen fort eller långsamt.

I alla fall får han flytta in i sin nya byggning innan wintern.

Af denna tramp utskäras med skyffel, stycken utan afseende på storlek eller form, som med grepen kastas på kjärran, och föras til grundmuren. För lerbyggnader fordras en fast och wäl lagd stenfot, så säker som om man därpå wille bygga stenhus, ty om grundmuren sjunker eller ger sig ut, så brister eller spricker naturligtwis äfwen lermuren, liksom all annan mur skulle göra, och detta wore ej lermurens fel. Således bör jordmånens beskaffenhet under gräfningen med förstånd undersökas, så at man gräfwer til man funnit fast botten, och då lägger nederst de största stenar man kan få. Wid grundens gräfning förekomma ofta jordfasta stenar. Dem bör man ej lita på, ifall de ej äro dess större, utan upgräfwa dem innan de inmuras. Grundmuren kilas och fylles wäl med småstenar, at inga hålor finnas i den: och är han då säker. Där grundmuren är lågast, bör  man wara en half aln öfwer jordbrynet. 

När hela byggnaden är färdig, öpnas et dike rundt ikring grundmuren, (men ej närmare än 2:ne gånger dikets djuplek,) at därifrån afleda watten och fuktighet, hwarigenom han framdeles kunde sänka eller gifwa sig. Äfwen rappas han utwändigt med kalkbruk. Man låter ej eller snödrifwor blifwa liggande mot lerwäggen, utan skottas de snart undan. Är grunden lös och ej winnes mera fasthet på 5 eller 6 qwarters djup, är också grundgräfningen onyttig. 

Sedan marken är afjämnad, utlägges då en underbädd af helt eller klufwet rustwirke på twärstockar till halfannan alns afstånd från hwarandra. Därpå lägges kant i kant rustwirket, hwartil äfwen kan nyttjas stadiga bakar. De yttre stockarne eller bakarne på bägge sidor fastdymlas eller spikas wid underlagen. Grundmuren af gråsten anlägges häruppå, och bör stiga minst en half aln öfwer golfwets högd inuti byggningen, samt muras öfwerst med kalkbruk, at ej syra i grunden må skada muren inwändigt. Utwändigt afhålles fuktigheten medelst öppet aflopp eller trumma, en eller 2:ne på hwarje sida, alt efter murens längd. 

Rundt omkring grundmuren fylles med packad jord til 5 eller 6 qwarters högd och til den tjocklek, at kjälen ej kan draga sig därunder. Trumman, som bör wara något djupare än grundmurens botten och slutta därifrån, täckes under fyllningen för at ej tilstoppas. Fem alnar utanför hwardera af byggnadens fyra hörn, sättas 2:ne stadige stolpar i lika högd med den tilkommande wäggen, så at hwardera af dessa stolpar swarar mot endera sida. 

Mellan dessa stolpar spännas tömmar eller strek, som tjena at under murningen utwisa wäggarnes sträckning. Stolparna ställas 5 alnar utom wäggarne för at lämna rum för ställningen och öppen wäg för skottkjärran, som framförer murbruket. Stolparne afwägas med lod, ty af deras noga rigtning beror hörns och wäggars lodräthet. De nergräfwas och sträfwas. för att ej bli rubbade, Wid murningen af första hwarfwet, blir det onödigt at spänna strecket, ty stenfoten ger tilräcklig rättelse. 

Ställningar upsättas som til wanlig murning; fotställning til första hwarfwen, sedan spiror utwändigt och bockar inwändigt. Skottkjärran urstjelpes bredwid muraren, som uplägger murbruket på sin ställning. Han är försedd med et werktyg, som liknar en gödselgrep, med 3:ne klor 8 tum långa, krökte til en half tums afkortning, en half tum tjocka i fyrkant, spetsade åt ändan, halfannan tum dem imellan.

Stenmuren sopas ren och fuktas med murborsten. Med grepen tager nu muraren 2 eller 3 stycken af bruket efter hwarandra, dem han med styrka slår i muren, så at de ligga i förband; piskar fogningarne med grepen wäl tilsammans; slår åter in i muren några stycken bruk, och fortfar på detta wis framåt, tills första hwarfwet ernått en half alns högd. Om 2:ne personer mura, ställes en på hwardera sidan om muren. De gå i bredd under murningen. At ej murbruket onödigt måtte förspillas, hyfsas murens sidor med grepen, wänd på kant slås detta bruk åter i muren. Sålunda fortfares öfwer hela grundmuren. Då man under yttra wäggens murning hunnit til den punkten, där en skiljemur widtager, muras in på den samma en 6 qwarters eller 2 alnars utspetsning at tjena til förband, hwarefter yttra muren åter fullföljes. Sist muras skiljewäggarne wid hwarje hwarf.

Nästa hwarf kan muras til 16 aldrahögst 18 tums högd. Arbetet lider fortare af höga hwarf, men därwid kan muraren snarast wara wårdslös. Näst lerans, sandens och halmens riktiga tilblandning och trampning, beror murens tilkommande fasthet af murarens osparda möda at med täta slag af grepen sammanfoga de särskilta klimparne i muren til et enda stycke, och äro hörnen de punkter, som fordra den nogaste tilsyn. Muraren bör därföre sjelf wara den raskaste och flitigaste arbetaren. Sedan han blifwit wan, kan han på dagen mura 15 alnars längd på et hwarf af 3 qwarters högd och lika bredd.

Tjockare behöfwer ej muren wara, utan blir han ändå ganska pålitlig til hus af blott en wåning, hwilket ej är bredare än 15 alnar. När första hwarfwet sålunda är muradt rundt ikring, börjar man et nytt, så fort första hwarfwet wunnit den fasthet, at man därpå kan gå utan at spåren synas, som under wår = och sommar=torkan plär inträffa redan dagen efter. Likwäl torkar nedersta hwarfwet långsammast, i anseende til gråstensmurens egenskap at länge behålla fuktigheten. 

Wid murningen af hwarje nytt hwarf, fuktas altid nedra hwarfwet med murborsten. Då andra hwarfwet äfwen är färdigt och genom torkningen stadgat, böra bägge hwarfwen på en gång huggas släta och lodräta. I detta afseende har muraren en spade med fyrkantigt blad af halftannat qwarters längd och et qwarters bredd af stadigt järn, til winnande af mera drift wid hwarje hugg. Halsen bör wara så krökt, at spadens platta sida kan sträcka lodrätt ut efter wäggen. Streket spännes och sträckes imellan stolparna, hwarefter wäggen rigtas och hugges jämt efter grundmurens öfra och yttra kant.

Det afhuggna murbruket föres, för besparingens skuld, til platsen, där nästa nya tramp skal anläggas. Sedan både yttre= och skilje=wäggarne äro släthuggne, börjas åter murningen af 2:ne nya hwarf, hwilka likaledes huggas. Som under denna tid, någondera af stolparne möjeligtwis kunde wara rubbad, böra hörn och wäggar med lodet afwägas.; och på detta wis fortsättes murningen til taklaget.

Dörr= och fönsterkarmar insättas på sina behöriga ställen. De befästas med krampor af trä eller järn, som på sidorna inmuras. Smyg tilskapas wid fönster och dörrar, hwilka kunna ofwantil hwälfwas med bara murbruk på skålbräder och wäl rundade hwalfbågar, som lämnas qwar tils muren är torr. Fönsterlufterne beklädas nertil med platt utlagde tegelstenar, hwilka slutta wäl inåt, at watnet, som samlar sig wintertiden på fönsterne genom imma och frost, må på dem afrinna utan at draga sig in i muren. Dessa tegelstenar fogas tätt, läggas i startkt kalkbruk samt inpackas 2 til 3 tum under och inom fönsterkarmen. Detta behöfwer ej ske förr än huset är färdigt.

Om man hällre wil, kan ofwantil inmuras en planka, som bör wara minst 4 tum tjock, för at ej böja sig under den tunga massan. Karmarne böra äfwen wara af 3 tums tjocklek. Wäggarne upföras något högre, än husets tilämnade högd fordrar; ej blott för sjunkningsmån, utan på det at remmstycket eller den längs utefter och midt på muren lagde stock, af et qwarters tjocklek, hwarpå bjelkarne skola hwila, må kunna nerhuggas 2 eller 3 tum i torra muren, och således komma at trycka aldeles lika på hwarje punkt. Denna stock täljes flat på sin öfra och nedra sida. 

Oaktadt at man wid murningen af öfwersta hwarfwet afwäger murens högd, förändras den likwäl snart genom torkning och sjunkning. Däraf har man ingen olägenhet sedan remmstycket är uti muren inhuggit, ty detta så wäl som bjelkarne, inmuras aldra sist. Wil man ej mura up til röstet, så utläggas bjelkarne på gaflarne jämt med murens yttra kanm hwarpå brädfordringen, af bräder eller bakar, spikas. Därunder passas en dropp=list af 6 tums bredd.

Sedan wäggarne äro murade, låter man dem torka, wharunder en mängd af sprickor upkomma, som ej bara wäcka minsta farhåga för murens bestånd. För at freda muren för wäta, under det han står utan tak, lägger man stockar utefter wäggarnes inre kanter, samt halmkärfwar twärt öfwer dem och wäggen, så att de slutta utåt och därigenom afleda rägnet. Kärfwarne öpnas och bredes jämt öfwer wäggen. Efter långwarigt rägn, ger halmen ändå fuktighet åt muren. Man låter därföre den wåta halmen ligga qwar at torka blott en dag eller twå, tils man ser at wäderleken stadgar sig, hwarefter halmen hopbindes i kärfwar och aftages tils rägnwäder åter inträffar. 

Härunder behöfwer man ej frugta, at muren är altför ömtålig. Ofta inträffar det under sjelfwa murningen, hwaraf ingen ting wärre händer, än at arbetet upskjutes tils muren fått sin stadga. När under torkningstiden, stark hetta eller blåst omwäxlar med täta och häftiga rägnskurar, låter det hända at muren slår sig wind åt den sidan, som genom tyngden af sin längre qwarhållna fuktighet, kommer at wäga öfwer, hwilket blir i synnerhet märkbart på en längre wägg. Följakteligen bör man wara betänkt at skaffa skygd, til ex, med uprest wirke mot wäggen, åtminstone wid byggnad af större hus. All lermurning werkställes wår= eller sommartiden. Naturligtwis förhåller sig torkningstiden efter wäderlek och murens tjocklek. Man uplyses säkrast därigenom, at hål hugges in i halfwa wäggen på norra sidan, som torkar långsammast. Då torkningen är wunnen, som wanligen sker på en månad, inhuggas, som sagdt är, remmstyckena; bjelkarna utläggas, nerhuggas och inmuras jämt med deras öfra kant. 

Man behöfwer ej afwakta detta hwarfwets torkning, för at upresa taket. Bjelkarne göra halftannat qwarters utsprång, hwari takstolarne intappas. Takstolen har sin lilla bandbjelke inhuggen midt på sparrarne. Wil man nödwändigt upmura röstena, så inmuras åsarnes yttersta ändar, som tillika stödjas af wanliga ställningsbockar inwändigt wid röstena. Sparrarne få då hwila på åsarna, samt med nedre ändan mot kanten af remmstycket, som i denna händelse utlägges efter wäggens yttre kant. Sparrarne göra lika utsprång, som nyss är sagdt om bjelkarne. När man sedan, efter takets upresning, behagar, kan huset rappas, hwarförinnan muren skrapas och sopas ren. Han rappas ganska tunt med wanligt kalkbruk, som arbetas wäl; men dertil får ej nyttjas lerwatten. 

Där ej sprickorne synas göra tilfyllest at qwarhålla rappningen, hackas muren förut. Större öpningar, til. ex. kring karmarne, tilmuras med sönderslagna mur= eller taktegel. Huset hwitlimmas eller målas med Vitriol=gult, som ger et prydligt utseende och äfwen stärker rappningen. För at winna en klar och jämn färg, hwitlimmas förut helt tunt. Därefter anstrykes Vitriolen, uplöst i watten och blandad med hwitkalk. 

At ej den fuktighet, som om wintertiden samlar sig till is utanpå fönsterne, måtte, så fort isen bortsmälter, draga sig ned i muren, och åtminstone uplösa rappningen, böra fönsterkarmarne nedantil förses med dropp=listor af järnbleck eller trä, som utwändigt afleda watnet.

Allmogen känner wärst swårigheten at få brändt tegel, och de årligen stegrade priserne därå. Den säkra afsättningen lärer förorsaka många tegelbruks försämrade tilwerkning. Således bör man äfwen nämna, at til eldstädernes murning kan tegel nyttjas, som slås af en lika gjord tramp utan halm, men med större tilblandning af sand, at förekomma teglets sprickning., då det uplägges at torka under bar himmel i wackert wäder, eller eljest under tak. 

Detta tegel behöfwer ej brännas, och muras med wanligt bruk, men utan kalk. Endast til skorstenarne ofwan taket, nyttjas brändt tegel. Af samma tramp, som huset muras, kan Bonden äfwen mura sin bakugn, hwilket werkställes på aldeles lika sätt, ty murbruket piskas tilsammans med grepen på brädstumpar, lagde öfwer hwalfbågarne. Ugnen muras til tre qwarters tjocklek. Desse bakugnar göras ej så flata eller låga inwändigt, utan rundas hwalfwet mer än wanligt. Äriln eller botten muras af bränd sten; men den kan äfwen göras af bara lera, ungefär på lika sätt, som golfwet nedandför beskrifwes. 

Man får de waraktigaste och warmaste golf, som ej skadas af råttor, då wanlig lera, sådan den upgräfwes, i stället för annan fyllning instampas och packas duktigt. På det leran måtte wäl låta packa sig, fugtar man henne med watten och släpper in får eller swin at trampa. Därefter strös fin sand helt tunt och jämnt, så at han blott skyler golfwet. Samma kreatur trampa åter en stund. Därefter klappas golfwet slätt med en 5 qwarters lång stump af halsbotten, i hwars ena ände et 2 alnars långt skaft är snedt insatt. Under torkningen upkomma mindre sprickor, som åter klappas tilhopa en eller twänne gångor om dagen, tils golfwet är aldeles torrt. Om sprickorna stänkas med en qwast doppad i sill=laka, så uphörer golfwet snarare at spricka. Sådane golf böra, för torkningens skuld, inläggas sommartiden.

  Hwarje wältänkande människja ryser at se en stor del af Samhällets nyttigaste Medborgare frysa i usla kojor, som de snart ej förmå underhålla, under ständigt tiltagande dyrhet och aflägsenhet i anseende til byggnadswirket. Af de byggnadsämnen jag nu upgifwit, som kosta intet utom arbetet, kan Bonden bereda sig rymliga, ljusa, glada och hälsosamma boningsrum, hwars wäggar ej förtäras genom eldswåda, och som ej förfalla på flere mansåldrar. En förnuftig Bonde begriper lätt at jämföra arbetet och förmånerne af en sådan byggnad, med kostnaden och olägenheterne af trähus. 

Han betänker med hwilken möda han nödgas framsläpa sit långwäga bränsle, hwaraf åtgår dubbelt mera i trähus, som aldrig kunna bli så warma och fria från drag, som et muradt lerhus. Om han sjelf har skog, så wet han hwad wärde den äger; at timrets fällning, qwistning, skatarnes afhuggning och timrets hemförande, måste fordra åtminstone lika arbete, som at tilreda det murbruk jag nyss beskrifwit. Han wet af ärfarenhet at til timring som ändå ej går fortare än lermurning, fordras på en gång flere karlar. Nu åter kan Bonden eller Torparen, sedan han har sin tramp färdig, ensam mura under det hustru eller barn med skottkjärran framförer murbruket.

At lägga stengrund kan han snart lära sig, äfwensom at rappa sitt hus: Och denna kostnad upwäger ingalunda den långa waraktigheten af hans murade hus, jämte alla dess öfriga förmåner. Nitiske Ämbetsmän lära ej underlåta at hedra den Bonde, som utmärker sig genom första försöket, och sålunda upmuntrar den enfaldigare til så gagnelig efterfölgd. 

Det wore en rik belöning för dessa wälmenta råd, at i en framtid få se detta byggnadssätt, hwilket är like så anwändbart til backstugor som til slott, wara allmänt antaget hos wår aktningswärde Allmoge. 

---

Ovanstående text representerar en avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1801 till Stockholms, Götheborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 13-14 December 2023. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a. svårtolkad text.

Format: Sedes, 16:o, ca 10 x 8,5 cm.
Bindning: Trådhäftad.
Antal sidor: 48.

Pris: 1 Skilling 4 runstycken Banko i slantar eller i Riksgälds=Sedlar. Priset på almanackor under det svenska monopolet 1749-1972 fastställdes av regeringen och dryga böter väntade den som försökte stegra priset. Ovan nämnda pris var gällande för alla häftade upplagor 1798-1804.

Varianter:

Övrigt: Samma uppsats (sid 38-48) i Stockholms, Göteborgs och Lunds horisonter. Titelsida med illustration av solförmörkelsen den 13 April och månförmörkelsen den 30 Mars.